Innan Carola Häggkvist ens har visat sig jublar publiken på Uppsala Konsert och kongress denna fredagskväll. Visar sig gör hon emellertid till slut och det gör hon i äkta Las Vegas-stil även om hon är mycket mindre än både sin världsklassröst och den tjugo meter höga bilden av henne själv som publiken får vila ögonen på medan de intar sina platser.
Man får en känsla av att hon vill åstadkomma en intim klubbkänsla med avskalade referenser till soul, blues och gammal showgospel. Detta lyckas dock inte särskilt bra då ljudet på något underligt sätt får orkestern med trummor, elorgel, bas och elgitarr att låta otajmad och med ett otvivelaktigt badrumssound. Både kören och Häggkvist låter avlägsna och spröda. Hon inleder med älskade Elvis-låten Suspicious minds och det är med Las Vegas-estetiken hon brakar loss; svart skinn, röd sammet, paljettklänning och en synkroniserat dansande kör i Blues Brothers-glasögon. Eklektiskt är ett ord för scenshowen. Smaklöst är ett annat. Välkommen till mitt hem, mitt musikaliska hem, säger Häggkvist och det står faktiskt både en röd soffa och stora krukväxter strategiskt utplacerade på scenen.
Ljudet blir bättre under konsertens gång och musikaliskt brukar sångerskan kunna utklassa vem som helst om någon vågar utmana henne. Detta gör hon även denna kväll särskilt i de mer akustiska, avskalade partierna: ett Elvis-medley med en vackert körande orkester och publik som bjuds upp på scenen för att sjunga och bugga med Carola.
Det saknas dock både smärta och svärta i de odödliga Streisand-numren Somewhere och Woman in love och det hjärta som finns känns för smetigt för att upplevas trovärdigt. Inlevelse och musikalitet saknas dock inte och en egen tolkning av en så karaktäristisk sångerska som Streisand kräver en mästerlig insats. The way we were framförs med känsla tillägnat ett familjeporträtt som står på elorgeln. Låten Enough is enough landar säkert i discotiden och discokulorna snurrar i luften under i finalen. Följden är stående ovationer.
Det är dock tjugofem år sedan recensenten var fem år gammal och dansade till Tommy tycker om mig varje dag. Ingen Tokyo och ingen Mickey framförs heller denna kväll. Man kan bara undra om det finns fler besvikna trettioåringar som smugit hit ikväll i skydd av mörkret.