Musikaliskt smörgåsbord med Potts

Historien om tenorsångaren Paul Potts är som en Askungesaga - mobbad i skolan, drabbad av sjukdomar under uppväxten och finansiella svårigheter som vuxen innan han gjorde storsuccé i det brittiska talangjaktsprogrammet Britain's Got Talent, med miljonsäljande skivor, topplisteframgångar, tv-framträdanden och turnéer världen över som följd. Det är svårt att inte fascineras av hans livsöde och kanske bidrog det till att Konserthuset var utsålt när Potts uppträdde i Uppsala på måndagskvällen.

Med sig hade han en imponerande uppbackning i form av Frankfurts filharmoniska orkester, pianisten Chris Taylor och dirigenten Bob Willis. Tillsammans tog de sig an kompositioner av så vitt skilda personer som Puccini, Lucio Dalla, Chopin, Andrew Lloyd Webber och folksångaren Ewan MacColl. Potts sjöng med styrka och själfull inlevelse på flera olika språk och att hans framgångar är välförtjänta behöver man inte tvivla på. Särskilt passar hans röst för att uttrycka det smäktande och det vemodiga, det längtansfulla och det romantiska.

Gästartist var den blott tjugoåriga nyzeeländska sopransångerskan Elizabeth Marvelly. Med sin skira, uttrycksfulla stämma framförde hon flera solonummer, där särskilt egna kompostionen Home och hennes tolkning av Crowded House-klassikern Don't dream it's over gav rysningar av välbehag. Efter pausen återkom hon, och hennes duett med Potts i Sei con me, en italiensk översättning av Sarah Brightmans There for me. När deras stämmor flätade in sig i varandra var det skimrande vackert.

Men trots många enskilda delar av hög kvalitet blev ändå helheten något ljum. Blandningen av genrer, epoker och kompositörer fungerade inte riktigt i kombination med varandra, och istället för att visa Potts (och Marvellys) bredd försvann den röda tråden någonstans längs vägen. Dynamiken blev lidande, smörgåsbordskänslan tog vid, och Potts talang hamnade i skymundan. Riktigt synd på en konsert som kunde ha varit storartad och inte bara lagom.

Musikaliskt smörgåsbord med Potts

Det var vackert, vemodigt och själfullt när Stefan Warnqvist såg Paul Potts i Konserthuset, men betyget drogs ner av för mycket smörgåsbordskänsla.