Efter några timmar på folkmusikfesten Oktoberstämman snurrade det faktiskt lite i huvudet. I precis varje hörn av Konserthuset strömmade toner oavbrutet. Spontana sammankomster uppstod överallt och dessa imponerade minst lika mycket som de organiserade konserterna inne i salarna. Bäst kunde det hela liknas vid att befinna sig mitt inuti ett musikaliskt fyrverkeri. Konserthuset var en enda stor organism som hela tiden bytte form och färg men aldrig slutade ljuda.
Ett av årets nya inslag var konserterna med våra framtida riksspelemän, elever från Kungliga musikhögskolan. Först ut var en ensemble från årskurs ett , inte illa med tanke på att de bara hunnit spela tillsammans i ett par månader. Därför var det kanske inte heller så konstigt att början var något ostadig. Dock hittade man snart in och bjöd då på energiska fioldueller, innovativt munspel och häftig femstämmig finsk folkvisa.
Eleverna från årskurs två hade själva komponerat sitt program, ett långt stycke som bestod av olika visor och danser. Man vågade använda sig av dissonanser och stilbrott, med ett spännande och oförutsägbart resultat. När så hela niomannabandet brakade loss med fioler, nyckelharpa, flöjt, gitarr och sång var det ruggigt bra. Det märktes att man arbetat inte bara med spelskickligheten utan också med att tänja gränser och pröva det oväntade.
Om KHM Folk tillhör morgondagens stjärnor kan Jonny Soling, fiolspeleman från Orsa, utan tvekan sägas vara en av våra verkliga veteraner. Till skillnad från de flesta andra spelade han helt ensam vilket , enligt honom själv, berodde på att han inte hade några kamrater kvar i livet. Däremot var de med i anden, när han berättade om både Pål Olle, Göstas Anders Persson och Nils Agenmark, tidigare medmusiker som alla hade satt stort avtryck i hans musicerande.
Det kan inte ha varit helt lätt att uppträda alldeles själv nere på bottenvåningen där det strömmade in och ut folk samtidigt som serveringen var igång, men Jonny Soling slöt ögonen och försvann in i musikens värld. Det gjorde även vi som lyssnade. I hans händer fick fiolen liv och dansade genom polskor från Orsa och Östbjörka.
Något som inte riktigt levde upp till förväntningarna var konserten All we really wanna do med Mutatis Mutandis, som kan beskrivas som en folkmusikernas supergrupp. Här ingår bland andra Ditte Andersson, Cajsa Ekstav, Sonia Sahlström och Magnus Holmström.
− Folk vill så gärna kategorisera, därför kan det vara kul att få testa på något man inte brukar göra, förklarade Ditte Andersson konsertens upplägg.
En god tanke förvisso, som alltså gick ut på att man i folkmusiksättning skulle spela kända pop- och rocklåtar. Och i vissa fall fungerade det fint, som i Abbas When all is said and done, som fick en ny spännande karaktär åt det brittiskt folkliga hållet. Många av de andra låtarna sprang dock på hälarna. Delvis berodde det på att vissa av sånginsatserna inte riktigt höll, framför allt störde de engelska uttalen. Men delvis kan det också ha berott på låtvalen, Fields of gold och Sol vind och vatten känns inte särskilt spännande i sammanhanget.
Förstås var det ändå roligt att se dessa oerhört skickliga musiker spela tillsammans. Och just mötet mellan musiker var något att bära med sig hem i den mörka kvällen. Det är inte ofta man ser både manliga och kvinnliga utövare i alla åldrar, som möts och gläds i musiken.