Det finns operor som för att motiveras eller ens överleva på repertoaren är beroende av handlingskraftiga regissörers mer eller mindre insiktsfulla ingripanden, och andra som bäst står på egna ben utan alltför många inramningar i form av nutidsanknytning eller understrykningar av ofta egenmäktigt eller övertydligt slag. Frågan är om inte Donizettis buffa Don Pasquale från 1843 hör till den senare kategorin, i sig själv i det närmaste perfekt konstruerad utifrån allmänmänskliga typer, drivkrafter och tillkortakommanden.
Philip Zandén har i sin första uppsättning på Kungliga Operan, för övrigt vårens första premiär på nationalscenen, inte låtit sig nöja med detta utan underställt operan en läsart med mörka stråk: vi skall betrakta det gängse (idag inte mindre än på Donizettis tid) samhälleliga tjuv- och rackarspelet med dagens problematiserande glasögon.
Zandén frågar sig då om det är politiskt korrekt att i tjugoförsta århundradet skratta åt en komedi om gubbsjuka? Åt en grym fars om åldringen som vill gifta sig med en ung flicka? Självfallet kan då detta inte vara nog om man inte också läser in både de revolutionära stämningar som Zandén finner underförstådda mellan rader och noter, enkannerligen revolutionerna 1789, 1848 och 1905 (!), och samtida aktualiteter.
De sceniska lösningarna är förvånansvärt enkla: en upphöjd fyrkantig spelplats inramad av väggar och bänkar för den agerande kören som nu inte blott får medverka som tjänare utan också deltar som iakttagare och påskyndare av handlingen. Att dra paralleller till körens aktiva roll i det antika dramat för antagligen för långt, men kören förmår onekligen med alla ovidkommande sysslor både distansera och vitalisera det annars märkligt statuariska spelet.
Don Pasquales boning och trädgård får klara sig praktiskt taget utan rekvisita, en lösning som kunde fungera om i stället personregin vore desto mera övertygande. Dock framstår även spelet som fyrkantigt och många gånger dramaturgiskt svårbegripligt. Fantasifulla kostymer antyder ospecificerad tid – Donizetti lär själv ha infört moderna kläder i operan, då en revolutionerande idé.
Desto bättre fungerar det hela musikaliskt, trots att alla premiärkvällens medverkande gjorde sina roller för första gången. Understödda av ett välspelande hovkapell anfört av den drivande Johannes Gustavsson bars operan upp av titelrollsinnehavaren John Erik Eleby, säker i både röst och gestaltning och den virtuost både sjungande och plastiskt agerande Susanna Stern som den skärpta Norina. Mats Carlssons egotrippade Ernesto och Ola Eliassons narraktige Malatesta kom båda onekligen något i bakgrunden trots välnyanserade vokala insatser. Sven Hugo Perssons prosaiska svenska text anknyter till nuet men fjärmar oss också från Donizettis ursprung.