Musikalisk resa i Tranströmerland

Förutsättningarna kunde knappast vara bättre, förväntningarna samtidigt knappast mindre. Texter av en av samtidens allra främsta poeter, ständigt Nobelpristippade Tomas Tranströmer, utvalda och framförda av hans dotter Emma Tranströmer, mezzosopran, till ackompanjemang av Andreas Kreuger. Därtill tonsättningar av en ung komponist, Fredrik Jakobsson, som särskilt kommit att intressera sig för Tranströmers poesi och som med lyhördhet vetat att invänta vad han kallar för "diktens tonrum".

Med titeln Dagsmeja, ett citat från Tranströmers samling Den halvfärdiga himlen har Emma Tranströmer satt samman ett kärleksfullt musikaliskt-poetiskt porträtt av sin far. Framfört med absolut närvaro och en in i minsta detalj genomtänkt dramaturgi blev det timslånga programmet en unik resa i Tranströmerland, guidad av den som rimligen vet mer än de flesta om dess terräng: hans egen dotter.
Merparten av de utvalda dikterna, som interfolierades av Emma Tranströmers personliga kommentarer och generösa men aldrig privata inblickar i den Tranströmerska diktarvärlden, var valda ur samlingen Sorgegondolen, bland dem Turnerinspirerade En skiss från 1844 och Midvinter med sin för denne metaforernas mästare så exakta frasen "klirrande tamburiner av is".

Om Dagsmeja berättade Emma Tranströmer att den härrör från en av poetens lyckligaste perioder i livet. Den som minns strofen "Snön lyste och alla bördor lättade - ett kilo vägde 700 gram inte mer" förstår vad hon menade.
Med flera sådana små personliga inpass lotsade Emma Tranströmer lyssnarna vidare i författarskapet och i relationen till sin far med svamputflykter, utlandsresor och vardagsliv på skärgårdsön varvat med små glimtar från direkt från skrivarverkstaden. Däremellan diktrecitation innan de tonsatta texterna framfördes; en utmärkt ordning som gjorde det lättare att ta till sig orden. Att Emma Tranströmer dessutom har en mycket tydlig diktion bidrog ytterligare till det goda helhetsintrycket.
För att något nyansera bilden av diktargeniet Tomas Tranströmer berättade kvällens sångerska en lustig episod när hon som nybörjare anförtrott sin pappa att hon börjat ta sånglektioner och han genast satte sig vid pianot, bläddrade fram till Gösta Nystroems Sinfonia del Mare med uppmaningen "den här måste vi lira". Att sjunga Nystroem som nybörjare kan knappast ha varit lätt; desto säkrare framfördes nu Det enda ur samma sångcykel med Andreas Kreuger i Tranströmers roll som ackompanjatör.

Annars var det huvudsakligen Fredrik Jakobssons tonsättningar av Tranströmertexter som dominerade programmet. Särskilt fäste jag mig vid den musikaliska gestaltningen av två haikudikter ur Den stora gåtan, Namnteckningar och Snö faller. Den sistnämnda dikten har i Fredrik Jakobssons tolkning fått en kongenial tondräkt som bars fram med största övertygelse och förtätade klang av Emma Tranströmers bäriga röst.
Storartad blev också finalen med Maurice Karkoffs tonsättning av haikudikten Närvaro av Gud ur Sorgegondolen. Texten är ett underverk av enkelhet, klarhet och djupaste mystik av det slag som bara en mästare som Tranströmer är mäktig. Och musiken blev till ett oöverträffat, gripande crescendo på ett i sin helhet väl genomfört program. En kärleksförklaring till en pappa, men också en alldeles unik presentation av ett stort författarskap. Som inleddes med Andreas Kreuger spelande Promenade ur Mussorgskijs Tavlor på en utställning i Tomas Tranströmers roll vid flygeln och avslutades på samma sätt, nu med ett stycke för vänster hand av Frank Bridge.
Flera Uppsalabor hade sökt sig till Gävles konserthus denna söndagskväll. Det borde vara självklart att Uppsalapubliken får möjlighet att i vårt eget konserthus ta del av Emma Tranströmers och Andreas Kreugers Dagsmeja.

Musikalisk resa i Tranströmerland

Närmare Tomas Tranströmers poesi än i dottern Emmas musikaliska version Dagsmeja är det svårt att komma, skriver Cristina Karlstam.