Musik som sätter havet på näthinnan

Vad är din föreställning om Polarhavet? Hur den än ser ut är det svårt att inte få den på näthinnan under Klas Torstenssons stycke med just den titeln. Ändå hävdar Torstensson själv att Polarhavet inte är programmatisk musik. Tanken kittlar: Har tonsättaren det slutgiltiga tolkningsföreträdet - eller lyssnaren? Med en sådan titel, hur bär man sig åt för att inte höra vattenmassorna röra sig i de tunga bleckackorden?
Titlar ser jag mest som ett nödvändigt ont, berättade Torstensson i våras i en intervju för Gotlands Tidningar. Med en opuslista som låter som Ikeakatalogen, fylld med titlar som Järn, Fläka och Spåra, är man beredd att tro honom. Polarhavet är del två i en triptyk med titeln A cycle of the north, steget ut i det maritima från det första verket som hette Fastlandet, och skickar förstås tanken i en viss riktning. Ett uruppförande under Östersjöfestivalen känns nästan som en självklarhet.

Men Radiosymfonikerna under Daniel Harding öppnade onsdagskvällen i Berwaldhallen med en smidig och lekfull version av ouvertyren till Schumanns enda opera, Genoveva. Stycket i sig är inte särskilt krävande, en picknick i parken som gav utrymme åt rena uppvisningsspelet. Tänk Wayne Gretzky på allmänhetens åkning i Gränbyhallen, ungefär. Det här var show-Schumann, utåtriktad och välformad, en lättsam och kul vinjett.
Polarhavets öppning, glest instrumenterad i svåra lägen för blåsarna, fick istapparna att börja klirra i stark kontrast till det varmt romantiska. Stycket bygger mycket på korta, uppbrutna linjer, korta snabba löpor som Harding tryckte in effektiva accenter i. Liggande, sprött ljusa toner och flageoletter i stråket är en annan generöst använd teknik, liksom extremt långsamma och utdragna glissandi. Låga blåsackord gav känslan av enorma massor som lever sitt eget liv vid nollpunkten och flyttar på vad som helst.
Men den kanske viktigaste rollen ligger hos slagverket, som Torstensson använder till komplexa, rumsliga figurer. Program eller inte; jag kommer inte ifrån tankarna på den oändliga rytmiska komplexiteten i havets och isens organiska rörelser. Dessutom ställer tonsättaren ut två slagverkare på varsin flank och använder dem till förstärkt kluckande med vattenfyllda snäckor över susande havsvind. Det känns mest billigt och påklistrat. Ett verk med Polarhavets djup och dimension tjänar inget på sådana tivolitricks. Havet talar för sig självt. Men på det hela taget är det ett mycket vackert stycke med koncentrerad känsla.

Efter att ha hanterat Torstenssons komplexa partitur kunde Harding göra Schumanns trea till det mest välspelade jag har hört på länge. Han har en suverän känsla för detaljer och skapar avspänd klarhet i strukturerna. Det är tydligt att han vuxit in i rollen som chefsdirigent; orkester och dirigent lutar sig numera mot varandra utan baktankar, och smådjärva avfraseringar och dragningar blir naturliga. Då kan man göra en plastisk, ljus och frisk Schumann med utmärkt disponerade linjer och naturlig energi - och visa att det inte bara är besökande orkestrar som ska ha uppmärksamhet under Östersjöfestivalen.

Musik som sätter havet på näthinnan

Klas Torstenssons Polarhavet uruppfördes på onsdagskvällen i Berwaldhallen, skriver Anders Wnnerstrand.