Musik på djupaste allvar

Musik i Uppland hade valt att kalla torsdagens konsert Musique sérieuse. Seriös musik behöver inte vara allvarlig, men måste tas på allvar. Kvällens båda konsert- verk förtjänade verkligen att tas med både respekt och allvar. Först ut var det verk som förmodligen hjälpt till att ge konserten namn, Franz Berwalds första symfoni, Symphonie sérieuse g-moll, komponerad i början av 1840-talet.

Denna musik, med sin för romantiken så typiska ständiga spänning mellan dramatik och vila, ställde med sin stora besättning stora krav på musikerna. Tredje satsens snabba, scherzoliknande stretto utfördes briljant med bra precision i detaljrikt spel. Den långsamma andra satsen, där blåsarna dominerade, blev nästan till demonstration av skillnader i klang- och harmonifunktion mellan svaga tromboner respektive valthorn. Med den varma respektive spirituella stråkklangen i centrum gav orkestern engagerat prov på hur musikaliska storformer skall gestaltas.

Till Luigi Cherubinis Requiem i d-moll tågade Orphei Drängar in på scenen. Detta, kanske främst liturgisk tänkta verk, är nämligen komponerat för manskör och orkester utan några soloröster alls; nu fick vi ändå avnjuta verket i "världslig" miljö. I denna syllabiskt deklamerande musik, utan så gott som någon kontrapunktisk finess, är klangbalansen kör/orkester livsviktig eftersom musiken ofta är ordmålande. Den stora orkestern, återigen med många bleckinstrument för dynamisk dramatiks skull, hölls av Paul Magi i strama, dock långt ifrån uttryckslösa tyglar. I många för- och efterspel fick de känslofullt gestalta tonmåleriet på egen hand.
Kören hade gott om klangresurser att matcha orkestern med, t o m i den teatraliskt dramatiska domedagsskildringen i Dies irae - satsen. Mycket imponerande, vare sig man sjöng 3- eller 4-stämmigt (det växlade). Mest imponerade dock den fylliga körklangen med sin mjukhet i den harmoniskt snåriga a cappella - satsen Graduale.
I sin helhet ett gripande och storartat framförande. Dirigent Mägi och körinstuderare Folke Alin fick ta emot blommor, och alla medverkande fick välförtjänt stående ovation. Nu vet vi verkligen vad seriös musik är.

Musik på djupaste allvar

Cherubinis Requiem fick ett storartat framförande i Konserthuset under Paul Mägis ledning, skriver Anders Bragsjö.