Akademiska kapellet, denna stora skara förvånansvärt spelskickliga akademiker, bjöd i lördags eftermiddag till konsert med gästdirigent från New York. Föreställningens tre musikverk skilde sig drastiskt från varandra, men just detta gjorde konserten sällsamt kalejdoskopisk. Eftermiddagens sista verk, A Coplands Appalachian Spring, kom att bli en syntes av alltsammans.
Gabriel Fauré, denne franske mästare på lågmäld modalitet, fick inleda konserten med sin ballettmusik till Pelléas et Mélisande (1898). I sviten med fyra satser är tredje satsen, Sicilienne, mest känd och framfördes övertygande med flöjt och harpor i huvudrollerna. Som helhet framfördes sviten med övertygande klangbalans, elegant frasering och mycket uttrycksfull frasering.
Nästa musikverk var något helt annat: ett fantasistycke över kända snuttar ur operan Carmen av den franske tonsättaren Francois Borne. Ursprungligen komponerad för flöjtsolo och piano orkestrerades den 1990, och det var den versionen vi fick lyssna till. Denna fantasi var verkli- gen briljant för soloflöjten, utmärkt tolkad i alla register och med utsökt teknik. Orkestern beledsagade skickligt och alla presterade ett fyndigt rubaterat spel. Att hela stycket osökt får en att tänka på salongsmusik från 1800-talet är en helt annan historia.
Coplands år 1944 komponerade musik som avslutade konserten är i sig en studie av motsättningar, kontraster och förenande element. Fritonal musik kontra extremt traditionellt tonal, avancerad rytmik kontrasteras mot orörlighet.
Hymnmelodier, folkvisor och marscher, allt blandas helt ohämmat för att till sist sluta i en försvinnande intighet. Men i grunden finns en oerhörd glädje i skilda musikaliska uttryck, vilket orkester och dirigent tolkade ytterst medryckande och skickligt. En konsert långt över medelmåttan.