Musik med känsla och intimitet

"Ett högklassigt program" och "sällan spelad musik" lockade Kammarmusikföreningen med vid sin fjärde konsert för hösten i Alfvénsalen. Ja, om man bortser från en sonat av Felix Mendelssohn, så förekom verkligen musik man sällan hör. Kvällens gäster var cellisten Gunnhildur Gudmundsdóttir från Island men numera boende i Uppsala och pianisten Julian Riem med mera stadig vistelse i München. Båda har rosat marknaden redan som ännu yngre artister och de tilldelas alltjämt utmärkelser av olika slag.

Först ut bland de sällan spelade var Leo Ornstein med Sonat op 52. Efter flykt från Ukraina i början av 1900-talet bosatte sig Ornstein i USA där han så småningom kunde fira sin 108:e födelsedag! Sonaten har fyra satser och lär vara karakteristisk för kompositörens stil i yngre år, "vild" säger somliga. Han var bara några och tjugo när sonaten skrevs och troligen var han inspirerad av Schönberg och Stravinsky - cellosonaten är både dissonant och rytmiskt krävande. Ett svårt stycke för musikerna som dock klarade hindren med glans i ett mycket disciplinerat framförande. Allt är inte vilt eller våldsamt. Speciellt i andra och tredje satserna finns sångbara partier som spelades med stor känsla.

Joachim Stutschewsky var liksom Ornstein född i Ukraina men fann efter ett kringflackande liv sin fristad i Israel, strax före andra världskrigets utbrott. Sin trohet mot den judiska musiken visade han bl a med den knippe melodier från Israel som blev programmets andra inslag. Klezmertraditionerna visste kompositören att förvalta. Speciellt kom de till uttryck i avsnittet Dans vars olika turer gjordes med ett smittande humör. Den avslutande Vandrarens sång av persiskt ursprung fick vi så småningom höra igen som extranummer.
Även efter paus stod judisk musik på programmet. Paul Ben-Haim, född i Tyskland som Paul Frankenburger, emigrerade till Palestina i början av 1930-talet och blev israelisk medborgare med stora åtaganden inom landets musikliv. Till hans mest omtyckta verk hör de tre Sånger utan ord som framfördes i en version för cello och piano. Egentligen handlar det om vokaliser för hög stämma och piano, men denna transkription fungerade alldeles utmärkt. Över en ofta virtuost skriven och spelad pianostämma skimrade den lugna cellotonen i de tre satserna, Arioso, Ballad och Sephardic Melody.

Felix Mendelssohns Sonat no 1 i B-dur, op 45 fick avsluta denna av stark känsla och intimitet präglade konsert. Det blev helt andra toner, och den judiska bakgrunden var inte längre synlig i detta högromantiska men ändå lätta, nästan dansande och delikata verk från 1838. De snabba passagerna i första satsen var ibland snubblande nära vad man kan åstadkomma med ett stort instrument. Kvällens cellist klarade dock dessa svårigheter med den äran och verkade trivas förnämligt med sin medspelare vid pianot.
Det blev som sagt ett extranummer, framkallat av den livligt applåderande publiken, och vi fick åter ta till oss den persiske vandrarens tankar som de tolkats av Joachim Stutschewsky.

Musik med känsla och intimitet

Cellisten Gunnhildur Gudmundsdóttir och pianisten Julian Riem bjöd på musik av mindre ofta hörda kompositörer vid Kammarmusikföreningens konsert, skriver Gunnar Tibell.