Musik bortom orden

Uppsala besöktes på lördagskvällen av chilenska Inti-Illimani Histórico, ett band bildat 1967 i Santiago. För många skandinaver är de kända främst genom samarbetet med Arja Saijonmaa under 70-talet och låten "Jag vill tacka livet.

Konserten i Katedralskolans aula är indelad i två delar. Före paus står den chilenska gruppen själva för underhållningen. Efter paus gästas scenen av Arja Saijonmaa som medverkar på några låtar. Det vore orättvist att bedöma konserten som en helhet. Arja Saijonmaa är nämligen kanske den sista person jag skulle ha önskat se i kombination med Inti-Illimani.
Saijonmaas sång och krystade texter (författade av Brita Åhman), som alltför ofta landar någonstans mellan högstadiepoesi och Frälsningsarmén, är minst sagt ett kallt element som står i vägen för det varma, chilenska kompet.

Inti-Illimani, sju virtuosa multiinstrumentalister, blandar banalitet med djupaste allvar. I sina bästa stunder är de imponerande nära den perfektion som jag ännu inte hört någon annan än Buena Vista Social Club, Ibrahim Ferrer, Compay Segundo, Mariza och Cesária Évora framföra i genren.
Inti-Illimanis musik är starkt visuell, intensiv, laddad med tusentals nyanser och känslor som levereras i både bekanta och udda taktarter och harmonier. Det är musik bortom orden. Man behöver inte behärska spanska för att njuta av värmen och svänget.

För de spansktalande blir dock upplevelsen ännu starkare, särskilt när Pablo Nerudas genialiska poesi känsligt framförs. Inti-Illimanis musik förmedlar en kamp, en vilja att förena. Efter många år i italiensk exil, undan Pinochets diktatur, har bandet återvänt till Chile. Det gläds jag över och ser redan fram emot deras nästa Sverigebesök. De förtjänar en bättre scen, bättre ljud och större uppmärksamhet. UKK nästa?

Musik bortom orden

Inti-Illimani Históricos musik är laddad med tusentals nyanser och känslor, konstaterar en rörd Hanif Sabzevari.