Mozarts Requiem, hans sista, av döden avbrutna och av honom aldrig fullbordade verk, finns många fakta och legender ikring. Ett faktum kvarstår: Mozarts egen elev Franz Xaver Süssmayr fullbordade verket, till viss del med egenkomponerad musik.
Verket är ändå i sin magistrala blandning av sorg, meditation och utåtriktad kampvilja någonting alldeles enastående. Opuset står vid framförande alldeles utmärkt på egna ben. Varför då späda ut det hela med att framföra två helt ovidkommande verk – låt vara av Mozart?
Äntligen inne i requiet kunde publiken hitta många positiva saker. Den 26 musiker starka orkestern hade varierad, spänstig och färgrik klang. Den stora kören sjöng med stort engagemang och stark vilja att verkligen gestalta. Bortsett från lite olika bud ibland från sopranerna om riktigt höga toner klingade kören utmärkt.
De fyra vokalsolisterna framträdde i grupp för första gången i satsen Tuba mirum. Först ut basen Luthando Qave vilken myndigt sjöng om domsbasunen tillsammans med utmärkt spelande basunsolist. Sopranen Anna Eklund Tarantino, alten Therese Badman-Stenius och tenoren Mikael Stenbaek hakade på och alla tillsammans bildade till en början en ytterst välsjungande kvartett. Det intrycket sprack dock rejält när kvartetten tydligen bestämt sig att sjunga satsen Recordare i ett annat tempo än orkestern, vilket höll på att sluta i katastrof innan man fann varandra.
Många satser var minnesvärda i sin kontrapunktiska yra och kraft, men den jag särskilt minns är satsen Confutatis, i synnerhet det svaga slutets harmoniska labyrint – oerhört vackert. Med sina höjder och dalar ändå ett framförande som är värt allt beröm.