Morrissey på Hovet
Morrissey bjöd på ös, oväntade låtval och musik med stort hjärta när Stefan Warnqvist såg honom på Hovet i Stockhom.
Foto: Chris Pizzello.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det punkteatraliska förbandet Doll & The Kicks hade enligt uppgift blivit personligen inbjudna till turnén av legenden själv. I pausen efter dem visades på storbildsskärm videon till Sparks humoristiskt skruvade hyllningslåt Lighten up Morrissey, följt av svartvita sekvenser från engelska sextiotalsprogram, sedan färgbilder från sjuttiotalet på bland andra Jobriath och New York Dolls, musikaliska hjältar från hans egen ungdom.
Filmbilderna övergick till förinspelade ljudeffekter och i ett moln av rök kom Morrissey och hans fem musiker in på scenen. Som dekor bakom framträdde en stor svartvit bild på den italienske skådespelaren Walter Chiari. Varför just han? Det har jag ännu inte lyckats genomskåda.
Första låt ut var lite överraskande en gammal The Smiths-klassiker, This charming man, snarare än något från Morrisseys aktuella album Years of refusal.
Med två, ibland tre, elgitarrer igång i stort sett hela tiden var det ös och rock som gällde. Det passade smakproven från nya skivan, i synnerhet I'm throwing my arms around Paris, Sorry doesn't help och Black cloud, men gjorde också att hans mjukare musikaliska sida fick stå tillbaka lite för mycket.
De flesta i publiken har troget följt Morrisseys musik genom åren. Kanske är det därför han unnar sig att spela även mer obskyra låtar och avstå från en del av de största hitsen. Till kvällens mer oväntade inslag hörde den sällan spelade You just haven't earned it yet baby, tillägnad bortgångne artistkollegan Kirsty MacColl. Efter detta framförande kan man bara undra varför den inte spelas oftare.
Engagemang, överraskningar och musik med ett stort hjärta. Så blev besöket i Morrisseys värld denna kväll.