Att ställa mörkret kring berättelsen om Jesu död som kontrast mot påskens (= uppståndelsens) ljus i gult, vitt och rött är grundtanken i den nykomponerade, fint tillkomna och också utförda Lukaspassionen. Till skillnad från J S Bach, som låter Jesu ord ledsagas av en ljus ”stråkgloria” i sin passionsmusik, så väljer här tonsättare Martinsson att förse Jesu ord med djupets mörker genom cello, kontrabas och orgel. Bach slutar sin passionsmusik i djupaste sorg, medan Martinsson slutar i kraftfullaste dur i förväntan på kommande gult, vitt och rött.
Söndagens framförande i Gottsunda kyrka var andra gången jag hörde verket, och det är ganska uppenbart hur verket under Kettil Skarbys varsamma instudering har mognat i uttryck och säkerhet. Båda vokalsolisterna var extremt säkra i intonation, dynamik och uttryckskraft, stundtals med närmast virtuos röstbehandling. Kören uppträdde med stor dynamisk myndighet, det må ha varit mjuk a cappella-sång, suggestiv talkör eller kraftfullt hot/jubel med samtliga instrument. Att vissa mindre roller i dramat utfördes av solister ur kören var extra lovvärt.
I ensemblens instrumentarium var flöjt och sopransaxofon de ledande melodianförarna. Cello och orgel kunde ibland bidra med egna infall i helt andra klang- färger och kontrabas kunde ge önskad klangbotten. Klang av folkvisa eller koral, dissonanser eller bitonala färger, allt utförde de skickliga musikerna hänförande elegant och i välbalanserad klang.
Lukaspassionen är ett verk som innehåller en möjligen förvirrande blandning av gamla och nya uttrycksmedel. Som sådan ingår den i en sedan många århundraden etablerad tradition att åstadkomma en musikalisk berättelse om en av kristendomens avgörande händelser. Martinssons musik, berättelsen ur Lukasevangeliet med tillfogade ”betraktelser” av Göran Greider fyller utmärkt sin plats i den traditionen.