I begynnelsen var det ljud. Och mycket ljud dessutom. Ett oväsen utan dess like inleder Monster Magnet på Katalin. Och så fortsätter det en halvtimme in i spelningen. Något vidare engagemang står inte att finna och vi ser mer av Dave Wyndorfs rygg, bortvänd från publiken mot hans pedalbord istället för hans ansikte. Dave Wyndorf är för Monster Magnet vad Robert Smith är för The Cure eller snarare vad Josh Homme är för Queens Of The Stone Age. Det där ansiktet vi känner igen för att identifiera bandet. Mot slutet av kvällen är det dock en 30-åring vi ser gå av scenen istället för den 50 plusåringen som klev på den.
Det är en konstig upplevelse att se Monster Magnet en torsdag kväll på Katalin. Det självklara vore att säga att Monster Magnet levererar en kväll stenfylld av stonerrock och att tryckvågorna av de betongtunga gitarrmattorna höll på att spränga Katalins väggar. Men så är till en början inte fallet.
Monster Magnet bjuder för kvällen på en enda skiva, Dopes To Infinity som släpptes 1995. Men det känns inte riktigt genomtänkt. Till och med Dave själv kommenterar det med "om man valt en hel skiva så är man fast vid det". Första 6 låtarna av spelningen känns stelbenta och de lyckas inte leverera de betongtunga riffen som de har kapacitet att komma med. Det känns helt enkelt inte så roligt första 45 minuterna av spelningen. Bandet verkar inte ha roligt och publiken verkar inte heller särskilt intresserade.
Men så glimmar det till en kort stund. Och sen glimmar det till igen och till slut så är det det riktiga Monster Magnet som faktiskt står på scenen. De sista 5 låtarna är fruktansvärt bra. Det kan vara något av de tyngsta jag har hört. Third Alternative och Negasonic Teenage Warhead är skrämmande tunga.
När Dave till slut har insett att det finns en publik framför honom bjuder de på en avslutning utan dess like. Allsången i den blytunga Space Lord kommer att ringa i mitt huvud i flera veckor. Det är det optimala svaret på vad som helst: Space Lord motherf****er.