Jonas Olofssons uppmärksammade och tävlingsbelönade verk Luci and the Garden från 2012 om den "fallne ängeln" Lucifers förvisning till jorden (the Garden) blev en spännande romantisk inledning på torsdagens konsert. Lucis vemod, främst uttryckt i en sorglig kantilena med engelskt horn som solist, blandades med orkestrala klanger vilka samtidigt antydde en vital jordmiljös uppvaknande (i vårens tid?). Det var riktig programmusik med modernt tonspråk, sensibelt tolkad.
Den engelska tonsättaren Ethel Smyth, mest känd för sina operor och för sitt engagemang i Suffragettrörelsens kamp för kvinnlig rösträtt, har varit nästan bortglömd men på senare år fått ett slags renässans. Hennes konsert för violin, horn och orkester från 1927 skrevs då hon, trots tilltagande dövhet, frestades utsätta solister och orkester för fordrande uttryckskrav. Solisterna pressas i såväl extremt höga som låga register. De löste alltsammans extremt elegant och orkestern stöttade med både entusiastiskt och finkänsligt medmusicerande.
Johannes Brahms Symfoni nr 1 c-moll kräver stor orkester. Det var förvånansvärt vilken bra klangbalans som upprättades mellan den stora blåsarskaran och den (förhållandevis) lilla stråksektionen med stor omsorg om detaljer i mycket tydligt linjespel. Andra satsens melodiska och dynamiska flöde blev till romantiskt bra vilopunkt. Extra poäng för Klara Hellgrens fina violinsolo. Tredje satsen bjöd på folkloristiskt lantlig och charmig idyll. Och så finalen, där trådar flätas ihop. Mycket behärskade temposkiften, där slutliga övergången med horn, flöjt och tromboner som ledande utfördes mycket snyggt. Sammanvävningen av trådarna i ständigt crescendo behärskades till fullo fram till en magnifik slutkulmination. Se det var en romantisk kväll att minnas!