OD:s serenad kom som en pendang till den uppsluppna Capricen och den seriösa vårkonserten. Stämningsfull, lättlyssnad körlyrik blandad med diktläsning av Max von Sydow eller Stina Ekblad. Underhållningsfaktorn har successivt höjts och på årets konsert med Jacke Sjödin som presentatör och estradör var den högre än någonsin.
Någonstans går förmodligen en gräns för hur underhållande och stämningsfullt kan samsas och några gånger skavde inslagen mot varandra men Sjödin är så avväpnande trevlig och rimmar så bra att det är svårt att bli irriterad på detta. Viktigast är att den musik som sjungs är sådan som kören tycker om att sjunga. Då blir det bra.
Sångprogrammet var fint komponerat. Tre gånger Bo Bergman med olika tonsättare inledde. Traumlicht av Richard Strauss var en enastående körprestation. Fyra Bellmansånger sjöngs med gott humör före två ambitiösa verk som jag gärna vill höra igen: Drinking song av Vaughan Williams och Pendant la tempête av Lili Boulanger; lysande pianospel av Folke Alin.
Under varje föreställning av revyn Fyra lyckliga män sjöng ensemblen Göran Möllers tonsättning av Matilda Langlets vemodiga dikt En liten fågel och gjorde så även på den under den sista föreställningen bortgångne Lasse Erikssons begravning. När Sjödin som också deltog i revyn nu sjöng den tillsammans med kören fick texten om sångaren som vi inte borde sörja en djup och tydlig innebörd.
Den perfekta slutpunkten satte så kören med Evert Taubes enastående vackra Så skimrande var aldrig havet.