I slutet av 80-talet slog Suzanne Vega igenom med låtarna Luka och Tom’s Diner, som båda blev stora hits världen över. Med sin förmåga att skriva melodier som fastnade och texter som berörde skördade hon många framgångar under det nästkommande decenniet. Sedan dess har skivutgivningen blivit mer sporadisk. De senaste femton åren har hon endast givit ut två album med helt nytt material. Istället har hon ägnat sig åt att sätta upp en teaterpjäs om den amerikanska författaren Carson McCullers, startat ett eget skivbolag och börjat ge ut album med gamla låtar i nya, mer avskalade, versioner. Två sådana skivor har det blivit och två till är planerade.
Av naturliga skäl var det låtarna som finns med på dessa album som dominerade låtlistan på Katalin, hennes enda Sverigespelning på den pågående Europaturnén. Med sig till Uppsala hade hon endast en musiker, gitarristen Gerry Leonard. Det avskalade formatet från nyinspelningarna återspeglades i den sceniska minimalismen. Både Vega och Leonard höll sig tämligen stilla vid sina platser på scenen, dekoren och belysningen var enkel men effektfull. Inte mycket hände visuellt, men här var det en fördel. Musiken, och framför allt Vegas målande berättelser i texterna, fick därmed större utrymme.
Spelningen blev en påminnelse om att Vegas låtsamling rymmer så mycket mer än bara de välkända hitlåtarna. Låtlistan var variationsrik och rörde sig ohämmat mellan jazz, suggestiv pop, singer/songwriter, folkmusik och – vilket är en eloge till den fingerfärdige Leonard – slamrig rock. Att publiken inte var så bekant med materialet från den här sidan om millennieskiftet märktes på de småartiga applåderna, men rusningen till bordet där hennes skivor såldes talade sitt tydliga språk. Luka och Tom’s Diner avslutade ordinarie set och möttes av välförtjänt jubel. Men det var ett styrkebesked av Suzanne Vega att dessa båda hits ändå hamnade i skuggan av spelningens övriga låtar.