Som detta att ägna en hel konsert åt den brittiske kompositören Michael Nyman, med gitarren i en framburen position tack vare arrangemang av kvällens dirigent Hans Ek med flera, samt urpremiär för Nymans första gitarrkomposition Semley Sequences. Och därtill kompositören själv vid pianot, i en längre rapsodiliknande presentation av hans musik.
Inte att förglömma den sedan tidigare festivalbekante David Russell som varit behjälplig i tillkomsten av Semley Sequences. Att Nyman råkat skriva fler stämmor än vad som är möjligt att framställa på en enda gitarr löser man originellt genom att låta Russell spela duett till en förinspelad film med honom som visas på en filmduk, samtidigt med att han sitter livs levande på scenen.
Greppet att låta Russell spela duett med sig själv bidrar till en rörlig och förtätad klangväv med minimalismens typiska pulserande, repetitiva karaktär och drag av Steve Reich, men också av spansk gitarrtradition, vilket torde ha att göra med att Russell fått sätta sin prägel på verket.
Det är ett fascinerande litet stycke som man gärna hör fler gånger för att ta in alla dess förlopp. Här också en rent visuell upplevelse i de vackra filmsekvenserna av Russell spelandes gitarr i olika miljöer.
Lika fascinerande är omarbetningarna av ett antal Nyman-kompositioner, inklusive teman från hans filmmusik, i framförande av Modern Fantazias under Hans Ek och med gitarrister som Mats Bergström, Jojje Wadenius och Per Skareng i främsta ledet.
Jag tilltalas av hur väl man lyckas ta vara den minimalistiska karaktären, och lyfta fram spänningarna mellan det transparenta och massivt flödande, det tuktat abstrakta och suggestivt fantasifulla i Nymans musik. Ibland så att den känns gammal och ny på samma gång - liksom märkligt genreobunden, som när den lätt surrealistiska brunnsmusiken i Wedding Tango övergår i pigtjusarharmonier modell Neil Sedaka.
Starkast intryck gör den kongeniala översättningen av Stråkkvartett nr 2 för gitarrkvartett, där de repetitiva linjerna blir en långsamt föränderlig drömväv som gradvis ökar i intensitet. En annan höjdpunkt är några varsamt snittade sånger med Jeanette Köhn som solist, växlande mellan ett visaktigt uttryck och full operastämma, utan skarvar.
Och så kompositören vid pianot i en avslutande längre solosvit. Lite rörande att höra hans stapplande spelteknik och missar här och var. Men också en påminnelse om det avskalade draget i Nymans melodik, likt ett slags byggstenar eller som grundstrukturen till en imaginär, fullt utvecklad komposition. Detta lämnar stort utrymme för lyssnarens associationer, och däri ligger väl en del av minimalismens dragningskraft.