I yvigt hårsvall, jeans, jympaskor och utanpåskjorta ser han alltjämt ut som en amerikansk collegekille från 1970-talet, den amerikanske gitarristlegenden Pat Metheny som nu hunnit passera de sextio. Och samtidigt ger han ett återhållet intryck på scenen, är sparsam med mellanprat och vill inte låta sig fotas eller filmas.
Det är musiken som får tala, och hans framträdande på gitarrfestivalen blir för mej och säkert många andra i den fullbesatta stora salen ett konsertminne som kommer att stanna kvar, i skarp relief - ett möte med en numera mogen mästare.
Metheny bjuder på ett längre spelset utan paus, och konserten känns inte så lång, snarare tvärtom. Och det kanske hör till ett enastående musikanteri - att man inte lämnar konserten med övermättnad, utan gärna hade kunnat höra lika mycket till.
I linje med sin ständiga ambition att pröva nya sammanhang och inte fastna, har han i Uppsala sällskap av två unga svenska musiker, bröderna Mauritz Agnas (kontrabas) och Konrad Agnas (trummor). Lite oväntat kanske, men det blir ett möte med fin energi och dynamik där de svenska musikerna ges gott om utrymme.
Inledningsvis med gitarr och kontrabas, sedan växelvis trio och Metheny solo, och med skifte mellan elektriska och akustiska gitarrer. Däribland Methenys specialbyggda 42-strängade gitarr med strängar och stämskruvar i alla väderstreck. Han spelar på den både ömsint och intensivt pulserande, en virvlande väv av klanger och borduntoner med drag av harpa och indisk raga.
Här som i övrigt slås jag av att Methenys bländande teknik aldrig blir självändamål. Det tycks hela tiden finnas en bärig melodilinje i hans spel, samt ett nyfiket utforskande även i de äldre numren från hans tidigaste skivor som till exempel ”Bright size life” - en prövande associativ kvalitet i sättet att hantera låtarnas meloditeman. Hos Metheny finns liksom ingenting fixerat och färdigt, inga fraser känns som favoriter i repris.
Stilmässigt är hans spel en smältdegel av en rad influenser, under Uppsalakonserten med tydlig förankring i jazzens huvudfåror i ett nummer som ”All the things you are”. Med de mest delikata blueslicks och jazzackord som glimrar förbi, och tydliga latinstänk när han är ensam med akustisk gitarr. Men också ekon av klassisk musik och impressionism, och stundtals ett introvert drag, en känsla av att hans spel ruvar på en hemlighet.
Samtidigt har han en förmåga att verkligen släppa loss när andan faller på, i energiska grooves och någon gång även med det sirentjutande syntljudet på gitarren. Pat Methenys konstnärsskap rymmer både intensitet och vila.
Musikerbröderna Agnas ger honom en vitalt pulserande uppbackning, där inte minst trumslagaren Konrad fångar uppmärksamheten med rullande pukrytmer och en härlig snärt i cymbalspelet. Lekfullt!