Efter nyligen timade uruppförandet av S-D Sandströms Messiah var det rätt och riktigt att få höra ursprunget, G F Händels oratorium Messias från 1741. Kör, orkester (med tidstrogna instrument) och fyra vokalsolister lät oss i dômen på söndag kväll göra just detta. Med undantag för enstaka strukna satser framfördes också oratoriet i sin helhet.
Ett fåtal rent instrumentala satser visade hur bra orkestern klingade (med reservation för en ofta på tok för stark generalbasorgel). I två korta a cappellaavsnitt i en sats kunde den stora körens fina samklang avnjutas. Med tanke på de välkända problemen med kyrkans akustik, varför gjordes så många satser i ett så snabbt tempo att de klingade som en parodi på sig själva och många detaljer försvann i röran? Körsatsen "All we like shee... " belyste tolkningsmässigt vilsegångna får lite väl handgripligt. Basens soloaria "Why do the nations... " gick så fort att den rika röstornamentiken blev ohörbar.
Av de fyra vokalsolisterna var sopranen och tenoren bäst, både i vokal virtuositet och i kantabla partier liksom i improviserad ornamentik. Basen var lite odistinkt i tempo men sjöng sin berömda aria "The trumpet shall sound..." mycket elegant, till lika elegant solo på naturtonstrumpet. Alten hade klangsvårigheter i lägre tonregister, och hennes ständiga vibrato (tillåtet i barockmusik, men bara som ornament) gjorde de välkända ariorna knappt hörvärda.
Ansatser fanns till varierad nyansering och frasering, men helheten blev rörig och kändes alltför stressad. Framfört i torrare konsertsalsakustik skulle oratoriet kanske ha klingat bättre. Framförandet i domkyrkans rika efterklang gjorde mig bara besviken.