Varje vår framför årets niondeklasser ett stort verk som endast hel- eller halvprofessionella körer brukar ta sig an. Den som inte vet något om musikklasserna har säkert svårt att föreställa sig ett gäng femtonåringar framföra kraftprovet Messias, men i onsdags hände det, och det blev mycket lyckat.
Messias har enligt en tidigare tradition framförts i megaformat och det förekommer fortfarande, även om man numera brukar vilja ha en slimmad ensemble. Sällan dock så slimmad som denna gång med en orkester bestående av enbart ett tjugotal musiker. Eftersom kören inte sjöng superstarkt var det dock en fin balans och prestationerna var utmärkta. Särskilt märktes blåsarna och orgeln.
Det långa verket har inte mindre än femton körpartier men kören höll ångan uppe genom den storslagna slutfugan – en enastående prestation. Både de dramatiskt berättande partierna och fugorna med sina svåra melismer genomfördes med den äran. Jag imponerades såväl av herrstämmorna, alltid i numerärt underläge, som av de klara och distinkta väl matchade damstämmorna.
David Anstey valde tempi som passade kören och undvek klokt att pressa den till fortissimo fastän det ibland föreskrivs i partituret. Han lät det svänga rejält i de berömda körerna For unto us och Hallelujah och kören var glatt med på noterna.
Solisterna tillhör alla eliten av svenska barocksångartister. Olof Lilja, inhoppare med några timmars varsel, sjöng tenorstämman med mjuk och behaglig röst, mycket tonsäker i koloraturpartierna. Anton Ljungqvist sjöng baspartierna med elegans och precision och det var en fröjd att höra I will shake och Why do the nations. Ivonne Fuchs hade inlevelse och pondus och Karin Dahlbergs sopran svävade med utsökt lätthet igenom sina recitativ och arior. Duetterna He shall feed his flock och Death, where is thy sting? var höjdpunkter.
Bifallet efteråt var stort och välförtjänt. Vad ska nästa årskull göra för att slå detta?