Den portugisiska fadovågen har sköljt över Europa de senaste tjugo åren. I denna melodiska, känslosamma musik får såväl olycklig kärlek och övergivenhet som – oftast kortvarig – lycka sitt uttryck i musik som växlar mellan dur och moll, utan att dur nödvändigtvis betyder glädje eller moll vemod. Så är det ju också i svensk folkmusik och kanske är det en av orsakerna till att musiken har blivit så populär även här. I alla händelser kommer besöken av portugisiska sångerskor tätt för det är många sångerskor som har surfat på vågen.
Fadon är plattformen för dem alla men den är ändå litet för smal för att man ska kunna bygga en internationell karriär på renodlad fadomusik. Därför vidgar de portugisiska artisterna gärna sin repertoar till angränsande områden av populärmusiken och klär den i fadokostym.
Den portugisiska världsstjärnan Cristina Branco började som jazzsångerska. Snart upptäckte hon emellertid den rika musikskatt som den inhemska traditionen innehöll och bytte spår, fast behöll fortfarande influenser från artister som Joni Mitchell och Janis Joplin. I dag har hon varit verksam som artist i nitton år, spelat in hela fjorton album och byggt en solid identitet som mångsidig balladsångerska. Hennes vackra rena sopran passar utmärkt till de flesta genrer och hon väljer sin repertoar med omsorg; bland textförfattarna hittar man både Baudelaire och Brel.
Cristina Branco har ägnat sitt turnerande det senaste året åt sitt senaste album trippel-CD:n ”Idealist” som hon menar sammanfattar hela hennes musikaliska gärning till idag, alltså ett utmärkt köp för den som vill bekanta sig med hennes musik.
Konserten på Katalin blev också en trevlig blandning av sånger från tidigare album varav många har blivit klassiker, som ”Navio triste”, ”Sete pedaços de vente”, ”Fado da partilha”. I ett enda set på en timme och en kvart fick publiken arton sångnummer med rutinerat mellansnack och dessutom ett instrumentalt, där hennes tre musiker imponerade storligen. Istället för den traditionella besättningen med två gitarrer och rytm har hon nu endast portugisisk gitarr och bas, samt den skicklige pianisten Ricardo Dias på piano, i en mycket njutbar kombination. Den begåvade Dias presenterades också som låtarnas arrangör och är utan tvivel en nyckelperson i Brancos team.
Det var en mycket nöjd, om än rätt fåtalig, publik som lämnade Katalin gnolande på sista numret ”Maria Lisboa”. Varför får denna artist som drar publiksiffror på hundratals personer inte en större publik i Uppsala?