Det var en konsert som förflyttade sig mellan kvasibarock, kvasirokoko och äkta romantik var som gjord för att visa en orkesters (och dess dirigents) mångsidighet. Och som man visade det! I konsertens första verk, Igor Stravinskys år 1938 komponerade verk Konsert i Ess-dur, kallad Dumbarton Oaks, utfördes ett verk som lekte med barocktidens uttrycksmedel, både med Bachcitat och med växlingar solister/tutti, allt däremot färgat både med tonsättarens typiska klang- och rytmkänsla och ack så typisk ironisk ögonglimt. De nio stråkarna och fem blåsarna fångade tillsammans med entusiastiskt övervakande dirigent en kongenialt virvlande klangfärgsväxlande och rytmiskt exakt tolkning. Underbart musikantiska tre satser blev så till.
I nästa verk, Pjotr Tjajkovskijs Rokokovariationer för violoncell och orkester från 1877, utvecklade nu stor orkester den fulländade variation av klangfärg och melodik som Tjajkovskij excellerade i. Orkestern samåkte med solisten i disciplinerat och behärskat spel. Cellosolisten Erik Wahlgren bevisade eftertryckligt vilket fenomenalt uttrycksfullt instrument cellon är, med enormt både klang- och tonregister. De avse- värda tekniska problem variationerna erbjuder behärskade han elegant och blev häri- genom något av kvällens musikidol.
Felix Mendelssohn var enormt produktiv. Fyra år efter att han ”återuppväckt” Bachs Matteuspassion i eget arrangemang 1829 komponerade han sin Symfoni nr 4 A-dur, Den italienska 1833. Som konsertens sista verk fick den ett framförande sprudlande av vitalitet och finkänslig nyansering. Särskilt fick symfonins andra sats, med sin linjära struktur nästan à la koralförspel (Bach igen?), som en skör tonväv i solbelyst dagg, en helt kongenial tolkning. Men sista satsens vitalt musikantiska saltarello blev en medryckande slutdans.
Denna konsert tillägnades den nyligen bortgångna orkesterflöjtisten Sarah Lindloff. En fin gest till den gudabenådade och djupt saknade musikanten.