Meditativ musik i höstmörker

Med skiftande belysning i en mörklagd Sal B, med sammanfogande och stämningsfulla elektroniska klanger och med ett musikprogram som så att säga bet sig själv i svansen och genomgick komplett cirkel, genomförde Linnékvintetten en mycket genomtänkt konsert på torsdag kväll.
Det en timme långa musikprogrammet omfattande närmare 1000 års musikhistoria, så att det skulle bli klangligt omväxlande var givet, men grundtanken var att ge en musikupplevelse som befrämjade meditation och andlig vila. Musikaliskt kom programmets höjdpunkt - inte oväntat - att ligga i mitten med fem verk av nutida ton- sättare. Uttrycksfullast av dem var Peter Gullins Pacem, som en strävt harmoniserad men mycket vacker hymn med variationer, mycket sensibelt utförd.

Två satser ur Christian Diendorfers Metal Clips lekte med brassinstrumentens ljudresurser, skickligt spelade med eller utan sordiner. Elgar Howarths stycke Pace Tuos var en fritonal omtolkning av 1400-talsmästaren Guillaume Dufays kyrkotonalitet. Framförandet hittade precis lagom balans. De för blåsare arrangerade motet- terna av T Tallis och C Gesualdo (1500-tal), som förekom i början och slutet av programmet, förstår jag dock inte meningen med. Det finns så mycket bra äkta inst- rumentalmusik från den tiden, varför ta bort grundtexten och göra svårbegriplig om än vacker musik?

Den antifon av Hildegard von Bingen (1100-talet), Sed Diabolus, som inledde och avslutade konserten, framfördes dock med precis rätt blandning av enstämmighet, organum och kvasiflerstämmig improvisation. Den blev en perfekt inramning till en stunds inåtvänd musiklyssning.

Meditativ musik i höstmörker

Linnékvintetten en mycket genomtänkt konsert i en mörklagd sal i Konserthuset, skriver Anders Bragsjö.