Frida Björks ambitiösa Kammarkör har berikat Uppsalas musikliv i tio år och det firades i söndags med jubileumskonsert i Botaniska trädgårdens orangeri. Kören är inte stor och det ska den inte heller vara. Frida Björks vision är att med få, högklassiga röster skapa en perfekt balans mellan alla stämmor och på det sättet uppnå en speciell klang och hög tydlighet i textningen. Är rösterna tillräckligt bra så funkar det - och det är de. Basarna är runda och bärkraftiga, tenorerna är ljusa och välklingande och klangen är skön.
Körens bredd är imponerande. Den traditionella svenska körlyriken är hörnstenen i repertoaren men därtill kommer många andra, sinsemellan mycket olika genrer med olika krav på kören. Styckena sjöngs genomgående långsamt, och jag tror att vissa av dem skulle vinna på litet mera fart och spänst i framförandet. Men jag anar att även detta är en del av Frida Björks vision. Jag tror att hennes långsamma tempi är ämnade att öka klangeffekten och skapa en intensivare lyssnarupplevelse. Detta lyckas på det hela taget väl men ställer extra höga krav på textning och samtidighet; där kunde man någon gång notera små brister. Man kan också någon gång önska sig ett crescendo eller diminuendo.
Tioårsjubileet var ett tillbakablickande på repertoaren under den gångna perioden och den har verkligen varit överraskande mångsidig. Jag gillade speciellt framförandena av Steve Dobrogosz' vackra tonsättningar av "Flickan under nymånen" (Bo Bergmans text) och "Intet är som väntans tider" (Karlfeldts text), Edward Elgars inspirerat sjungna "The Shower", Karl Jenkins humoristiska "Cantus inaequalis" med knepiga tonartsbyten och Carl Michael Bergerheims Satieinspirerade "In the Shadow of an old oak tree" med utmärkt fint ackompanjemang av densamme. Kören tillämpade ibland regigrepp som förhöjde närvaron och kontakten med publiken; sångarna kunde t ex låta texterna tilldela dem vissa roller och tydliggjorde på det sättet deras innehåll.
Publiken fick förutom kören denna dag höra den enastående artisten Margareta Bengtson. Till soloinsatser tillsammans med kören i två lysande stycken, Evert Taubes "Så skimrande var aldrig havet" och Mary Coleridges "The Blue Bird", ska läggas framförandet till eget ackompanjemang på harpa av två egna kompositioner ("Quia amore langueo" och "Jag skulle vilja") till texter av Ylva Eggehorn samt konsertens höjdpunkt: Ellingtons "Is God a three letter word for Love" och "Come Sunday", tillsammans med kören och med Carl Michael Bergerheims jazziga pianospel i Ellingtons anda. Frida Björk är på väg att skapa en egen nisch åt sin kammarkör bland de många avancerade körer som Uppsala har lyckan att hysa.