McKee en sympatisk mästare

Så var han då här, den amerikanske gitarristen Andy McKee som blivit kultstjärna på You Tube och en av de viktigaste förnyarna av gitarrspelet i den yngre generationen. Han intog scenen i den välbesatta stora salen på Uppsala konsert & kongress med en attityd som var allt annat än formell, klädd i jeans och utanpåskjorta, och med en avspänd humoristisk dialog mellan numren.
Avspändheten fanns även i hans spel. Allt verkade gå så lekande lätt, mjukt och liksom organiskt, utan forcering. Och detta trots att Andy McKee tycktes utmana våra föreställningar om vad som är möjligt att åstadkomma på gitarr.
Inte minst var det mycket som pågick samtidigt i hans spel. McKee inledde på sin ovanligt konstruerade gitarr med snedställda band och vävde ihop pockande rytmmönster och arpeggiofigurer, borduneffekter och mellanstämmor, ilsnabba flagioletter och bäriga melodier till ett bländande helt.

De mestadels egna kompositionerna rymde såväl ett robust drivande spel som det lågmält lyriska och transparenta. McKee är en nyansernas och detaljernas mästare. Hans fingerpicking teknik med rötter i folklore kan stundtals få gitarren att låta närmast som en banjo, eller en harpa.
Apropå harpa använde han också sin märkliga harpgitarr med tillagda strängar, bl a i stycket Into the ocean som i den skimrande tonväven och droneeffekterna verkligen gav intryck av böljande vattenrörelser. Därefter med spel på barytongitarr, och säregna klanger som ett dovt klockspel i något av numren.
Det var egentligen bara tolkningen av Totos Africa som jag hade viss reservation emot, där tycktes melodin försvinna bland alla finesser.

Torsdagskvällens program i Uppsala internationella gitarrfestival inleddes med svenske gitarristen Johannes Möller som även han bjöd på mestadels egenkomponerad musik, samt ett djärvt stycke av Benjamin Staern som specialskrivits för Möller, med häftiga pointilistiska effekter, urladdningar och fjärilslätta tonsvärmar.
Starkast intryck gjorde dock ett mer traditionellt stycke av Giulio Regondi där Johannes Möller växlade till en barockliknande gitarr med varm och distinkt ton som han behärskade med känslighet.
Hans egna kompositioner bjöd en del fint introspektiva passager, men kunde också upplevas aningen anonyma, som stämningsmusik eller "incidental music" från någon film.

McKee en sympatisk mästare

Kultstjärnan och förnyaren Andy McKee intog scenen i Konserthuset med ett avspänt men bländande spel. Ulf Gustavsson imponerades.