Wientonsättaren Alban Berg, tillsammans med Anton Webern lärjunge hos Arnold Schönberg, har fått det något paradoxala epitetet ”den moderna musikens klassiker”. En oerhört tekniskt skicklig tonsättare, som dock aldrig avstod från att – mitt i all teknisk perfektion – låta musiken vara full av uttryck. Hans Lyriska svit från 1926 innebar något av premiär i och med att han blandade fritonala satser med sådana komponerade i den relativt nya tolvtonstekniken.
Kammarsolisternas framförande av verket var som att släppa in publiken i en förtrollande ny värld, full av växlande klanger och uttryck; ett slags lyrisk lekfullhet som bildade en storslagen helhet. Sista satsens bortdöende hopplöshet, där Berg mitt i tolvtonsmusiken lyckats smyga i Wagners Tristan utan att rucka det minsta på musikens formella struktur, lämnade lyssnaren gapande av förundran ända in i violans sista ensamma ters-intervalltoner. Helt ljuvligt ödesmättad musik.
Wolfgang Amadeus Mozarts Stråkkvintett nr 6 Ess-dur komponerades under tonsättarens sista levnadsår (1791), då operan Trollflöjten torde ha upptagit hans tankar. Det märks i kvintettens stämföring, där de enskilda stämmorna gnabbas med varandra ungefär som sceniska rollfigurer.
Kammarsolisterna spelade verket med pådrivande entusiasm, något som inte uteslöt känsliga rubati och måtfull nyansering i snabba skiften från ljusare till mörkare klang. Stråkkvintetten är nog inte något av Mozarts mer ”tungviktiga” verk, men blev i sitt kongeniala framförande en frisk avslutning på en konsert i fin akustik med sommarkvällens dofter som skimrande slöja över allt.
För den som vill höra Kammarsolisterna fortsätter de med konserterna också lördag och söndag.