Sällan förenas lekfullhet med så osannolika stilkast och ett så helgjutet artistiskt avtryck över hela linjen som i Malena Ernmans och Mats Bergströms officiella invigningskonsert vid Uppsala Internationella Gitarrfestival.
Trots att vi befann oss i den "såvitt jag kunde se" nära nog fullbelagda stora orkestersalen, kändes det mer som att få ta del av ett avspänt personligt möte mellan några artistprofiler som trivs i varandras sällskap. Och har glimten i ögat.
”Bästa symfoniorkestern i Skandinavien” skämtade Malena Ernman om Alundasonen Mats Bergström. Och nog har dennes transkriptioner av pärlor ur operarepertoaren en unik kvalitet, genom att ta ned det orkestrala uttrycket till ett intimt serenadformat som känns helt naturligt, där de väl destillerade gitarrfraserna rör sig livfullt och självständigt gentemot sången, men aldrig överlastat.
Här till exempel i en lekfullt tassande Habanera, liksom i Ernmans ”paradnummer” Una voce poco fa ur Barberaren i Sevilla. Ernmans guldkantade, flödande mezzo påminde i sin tur om att just röst och gitarr kan vara en så tacksam kombination - liksom mer transparent än när ett piano kommer in i bilden.
Både Ernman och kvällens andre sångargäst Olle Persson klarade utmärkt att ta ned uttrycket till det intimare formatet, utan den metallsmak som ibland uppstår när operaröster skiftar sammanhang. I duettnummer skojade de om att den sistnämnde är kortare än Ernman och måste ställa sig på en låda, och Olle Perssons levandegörande av en bortglömd pärla av Olle Adolphson, den solkigt kärleksfulla cafétangon Fröken Frensen, fick en märgfullhet som nog hade gjort upphovsmannen glad.
I några Ellington-nummer, med understöd också av kontrabasisten Hans Backenroth, visade Ernman att hon hanterar de blå tonerna med en elasticitet som påminner om Ellingtons favorit Alice Babs med en sensualism i mezzostämman som är något annat än de vanligaste jazzmanéren. Och så till avslutning Ernmans schlagerhit La Voix som avskalad ballad till Bergströms gitarr, knappt så man kände igen den!
Fingerstyle-gitarristen Don Ross blev en lika jovialisk bekantskap för Uppsalapubliken som hans kollega Andy McKee förra året. På ett lagom respektlöst sätt blandade Ross influenser från blues, folkmusik, soul, funk och rock, i ett spel som trots alla virtuosa detaljer präglades av ett enormt rytmiskt driv, ett groove i botten. Ross hade sällskap av svenske kollegan Jimmy Wahlsteen i några av numren och visade sig också vara en underhållande historieberättare, simultant med alla trixiga omstämningar av gitarren.