I år är det 150 år sedan den Mozartälskande tonsättaren Richard Strauss föddes. Vad kunde vara mer passande än att ägna en konserts första halva åt Strauss´ instrumentalmusik och sånger i urval samt att i andra halvan demonstrera Mozarts suveräna hanterande av operans och symfonins uttrycksmedel?
Ett verk som Strauss komponerade som tonåring – hans ”Serenad” för tretton blåsare – känns ibland som komponerad av Mozart men med Strauss egensinniga harmonik och klangkänsla. Orkesterns 13 blåsare hittade suverän balans i den massiva blåsarklangens dynamik och små harmoniska spetsfundigheter. Sju sånger av Strauss från olika livsperioder blev i samarbete mellan sopranen Gisela Stille och Kammarorkestern till sju var och en lika glänsande pärlor.
De två sista sångerna, som sinsemellan erbjuder stark kontrast, skall särskilt framhållas. Sång- en ”Ständchen” (Serenad) med sin lågmält bubblande, nästan sprudlande energiska längtan till kommande kärlek. Samt den sista ”Allerseelen” (Alla helgons dag), utsökt uttryck för innebo- ende sorg i kärleksminnen, en perfekt avslutning på Strauss – avdelningen.