”Så längtar min själ” hade damkören La Cappella själva satt som rubrik på sin höstkonsert. Ordet längtan kan ha flera innebörder, både som sinnestillstånd och uttryck för vad man längtar till (efter). Med undantag för enstaka utflykter till 1600- och 1800-tal hämtades kon- sertens musik från 1900-tal och vår egen tid.
Första verket, My Master Hath a Garden av nyzeeländske tonsättaren D Hamilton, var ett lyriskt verk med deklamerande kör hopfogad med Jehrlanders flöjts eleganta arabesker och motmelodik, allt i måttlig fritonalitet. En värdigt pastoral inledning som osökt ledde till Karin Rehnqvists tonsättning av Psaltarpsalm 23, Herren är min herde, fast nu i tysk textversion. På rätt typiskt Rehnqvist-manér var musiken synnerligen fritonal, utnyttjade stora röstregister och stor dynamik, starka clusters i kontrast mot viskade partier. Kören behärskade detta magnifika verk alldeles utmärkt. Den österrikiske tonsättaren A Kubizek hade i sitt verk Gloria satsat på att förkunna Guds härlighet med så dramatiska medel som möjligt, kulminerande i ett mångstämmigt durackord i forte fortissimo. Lite svulstigt, men härligt framfört.
Den svenske tonsättaren Olle Lindberg har skrivit en femsatsig svit för kör och orgel betitlad Som hjorten längtar till vattenbäckar, med text ur Psaltarpsalm 42 + en vers ur Ps.43. Alla satser följde ungefär samma mönster med kördeklamation som orgeln förutom att beledsaga fyllde den också i med för- och mellanspel. De tre sista satserna gav dock större emotionell upplevelse och gav detta annars inte så berörande verk en välbehövlig lyftning.
Ett orgelsolo - en Canzona Prima av G Frescobaldi, utfördes med prydlig frasering men på tok för många registerbyten. En sång av S Rachmaninov, Bogoróditse Devo, genomgick en märklig förvandling från förväntad manskör till som här damkörsklang, originellt (vem arrade?) och vackert. F Poulencs hymn Litanies à la Vierge Noire (tillägnad den Svarta Madonnan i ett kloster i Frankrike, vilken lika gärna kunde tillägnas motsvarigheten i polska Czestochowa), med sin för honom karakteristiska blandning av bus och fromhet, framfördes mycket skickligt av såväl kör som organist.
Konsertavslutningen med Mendelssohns hymn Surrexit Pastor Bonus blev nästan odrägligt viktoriansk i sin pompösa blandning av orgel, kör och soli, sedan må de medverkande ha spelat/sjungit hur bra som helst (vilket de faktiskt inte alltid gjorde). Nej, tacka vet jag aftonhymnen Bred dina vida vingar som trots att den är ett välbekant och ofta hört extranummer kändes som ett avsevärt bättre sista verk på en ytterst varierad konsert.