Malena Ernman var fenomenal
Sommarserien med konserter vid Örbyhus Slott avslutades i lördags med ett besök av Malena Ernman och Mats Bergström.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Konserten inleddes med operarior och romanser ur den klassiska repertoaren. Sången ledsagades hela tiden av gitarren, med Mats Bergström som arrangör av originalmusiken för piano eller stor orkester. Hans tidigare insatser i detta avseende är välkända och för Malena Ernman var han en förnämlig partner. Ur Mozarts opera Figaros bröllop sjöng Malena två av Cherubins glättiga arior Non so pìu cosa son, ur första akten och Voi che sapete ur andra, omedelbart i full vigör och i fin kontakt med publiken. Mozarts romans Abendempfindung an Laura, återfinns i den skönt stillsamma stilen. Schuberts energiska Heidenröslein erbjuder en kontrast mot hans Litanei auf das Fest Aller Seelen, den senare framförd inför andäktigt lyssnande åhörare.
Med Habaneran ur Bizets Carmen tog Malenas show verklig fart - till allas förtjusning bar det ut i publiken, i alla riktningar och med olika gester. Samtidigt fanns behärskningen kvar intakt, både tekniskt och musikaliskt - helt fenomenalt! Rosinas Cavatina från första akten i Rossinis Barberaren i Sevilla, gav även den rika tillfällen till annat än sång, t.ex. bryska utfall mot gitarristen och reklam för slottsträdgårdens ekologiskt odlade grönsaker, fortfarande inom gränserna för det i sammanhanget "tillåtna" och med full kontroll över de musikaliska uttrycken. Att Malena får med alla noter i koloraturavsnitten känns som självklart.
Efter paus bjöds vi på 1900-talsmusik, dels i genren cabaret, dels i mera folklig stil eller från jazzen. Den oerhört mångsidiga Malena har levt sig in i en repertoar som tycks vara utan gränser. Kurt Weills Nannas Lied, en prostituerads innersta tankar och den melankoliska Je ne t'aime pas, fungerar lika väl som Nils Lindbergs idylliska tonsättning av Shakespeares berömda sonett Shall I compare Thee to a Summer's Day. Bo Nilssons Vals i mejram gav Mats tillfälle till en fint fungerande, duttande duettsång med Malena. I Det finns ju faktiskt telefon, också till text av Cornelis Vreeswijk, har "Geniet från Malmberget" valt en mera jazzig framtoning. Båda dessa tonsättningar lär ha uppstått vid ett tillfälligt möte mellan tonsättare och textförfattare - Monica Zetterlund blev den första att framföra dem under 1960-talet. Som avslutning bjöds på en knippe melodier av Duke Ellington, bl.a. Don't get around much any more, knappast Malenas motto just nu! Extranummer blev det förstås: La voix och Griegs Jeg elsker dig.