Rasbos kulturvecka avslutades på söndagkvällen på ett enastående sätt; drygt 400 personer samlades i Rasbo vackra 1100-talskyrka för att lyssna till Malena Ernman och hennes ständige ackompanjatör Mats Bergström. Malena Ernman är något av ett musikaliskt fenomen. Hon är en framstående operasångerska men är hemmastadd i nästan alla musikgenrer.
Det är unikt för operaartister för det är svårt att anpassa en operaröst till något annat. Hon har ett förbluffande stort tonomfång som gör att hon kan sjunga såväl mezzosopran som sopran och de låga tonerna ger också dramatiska möjligheter; rätt som det är går hon djupt ner i registret och blir plötsligt hotfullt allvarlig. Med sin skådespelarbegåvning, sin humoristiska ådra och sin obetalbara mimik därtill har hon det bäddat för framgång inom snart sagt vilken genre som helst.
Vid sin sida har hon sin samarbetspartner sedan 25 år, gitarristen Mats Bergström, för som hon själv sa. ”ingen annan duger”. Samspelet mellan dem är en fröjd att åse och åhöra och man är beredd att svära på att deras dialog är helt spontan och improviserad.
Söndagskvällens program spände över vida musikvidder. Från innerligt framförda folkvisor, via opera till Cornelis Vreeswijk till jazz till mera opera. Det underliga är att allt hon sjunger verkar tillhöra hennes specialområde. Om man utan att känna till henne hörde henne sjunga Vreeswijks ”Du” skulle man ta henne för ett nytt stjärnskott i skaran av Cornelisuttolkare, och hörde man henne under samma förutsättning i Ellingtons Almighty God skulle man undra vem denna lysande jazzvokalist kunde vara. Nils Landgrens jazzigt lyriska tonsättning av Shakespeares ”Shall I compare thee” passade henne perfekt och hennes tolkning av Lars Forssells dikt ”Röda höst” i Bo Nilssons tonsättning var suverän, inlevelserik och precis lagom känslosam.
Efter ett instrumentellt mellanspel då Mats Bergström framförde en ekvilibristisk Grande Ouvertyr i Rossinis anda av Giuliani blev det, givetvis, mer opera. Vi fick höra Cherubins aria ”Non sò più cosa son” ur Figaros bröllop, Laurettas aria ”O mio babbino caro” ur Gianni Schicchi och Carmens ”Habanera” och ”Seguidilla”. Efter dessa Ernmanska paradnummer, en enkel visa som avslutning: Portugals vinnande bidrag i Eurovision Song Contest, ”Amar pelos dois”.
Men slut var det ändå inte förrän efter tre extranummer: Rosinas aria ”Una voce poco fa” ur Barberaren, Kents ”Välkommen hit” och, förstås, ”La voix”.