Mäktigt av Mari Boine

Mari Boine kommer från den lilla byn Gámehisnjárga som är samiska för gränsen. Och det är på gränsen hon befinner sig, mellan traditionellt och nyskapande, mellan andlighet och världslighet.
Kvällen öppnas med Vindens jojk, ett susande atmosfäriskt stycke. I en enda fras byter Boine den ljusa flickrösten mot jojkens massiva kraft. Voui voui me handlar om att vara överväldigad, när orden inte räcker till. En känsla som är ganska talande för kvällen. För jag inser att jag är ovan att lyssna till musik där jag inte förstår språket. Och faktiskt blir det något av en befrielse att bara få svepas med i Boines ljudkonstverk utan att snubbla över ord och fraser. Då räcker det fint med hennes korta små översättningar på norska. Som i ”Örnebror, örnebror, norr får jag flyga med dig igen”. Och sedan följer en lång organisk färd som byter färg och skepnad, från undertryckta dissonanser till örnens gälla skri.

Musikerna bakom Boine skulle var och en förtjäna en egen hyllande recension. Det finns det ju nu inte plats för så jag får nöja mig med en gemensam ryggdunk.
Trots sitt samiska ursprung växte Mari Boine upp med kyrkans psalmer och hymner, eftersom den samiska kulturen sågs som hednisk. I kvällens vackraste stycke har hon plockat en psalm som hon lärde sig av sina föräldrar. "Men i min version blandar jag in den hedniska jojken", säger hon lite upproriskt.
Och i Boines musik finns en undertryckt ilska, en vilja att få göra upp och bryta loss. Kanske är det därför hon har blivit en slags ikon för det samiska folket.  Här visar hon också på allvar vilken röst hon besitter. Många sångare talar om att de använder rösten som ett instrument. I Boines fall får de andra ställa sig i skuggan.  Tur att Stora salen inte har några glasfönster.

När rytmerna drar igång igen och det hörs både keltiska, afrikanska och latinamerikanska inslag uppmanar hon publiken till dans. Eller åtminstone att ”skaka lite på axlarna” där vi sitter i våra bekväma stolar.  Och mot slutet lyckas hon faktiskt få ett antal i den något stela salen och dansa loss som om det inte fanns någon morgondag. För det gör det inte riktigt när man lyssnar på Mari Boine.