Gustav Mahler komponerade aldrig officiellt programmusik. Ändå kryllar hans musik av detaljerade både musikaliska och litterära hänvisningar, där t.ex. medeltida diktning ur sam- lingen Des Knaben Wunderhorn spelar stor roll, som i 2:a symfonin. Direkt när 1:a symfonin var färdig komponerade Mahler 1886 en sats kallad ”Todtenfeier” (likbegängelse) som var tänkt att ingå i nästa symfoni. Men att sammanställa hela symfonins uppbyggnad till fem satser, där finalen skulle bli ett mäktigt panorama över döden och en hymn till tron på livet efter detta, tog ytterliggare sex år; symfoni 2 var klar 1894 och fick då tillnamnet ”Uppstån- delsesymfonin”.
Symfonin kräver stora resurser, och i fredagens framförande uppfylldes nästan alla. En jätteorkester på scenen, trumpet, horn och slagverk i aulans förhall, två vokalsolister och en stor kör fanns till hands. Det enda jag saknade var en orgel till sista satsen. Stefan Karpe följde noggrant alla Mahlers tolkningsanvisningar och åstadkom spel med detaljerad och stor dynamik samt känsliga tempodragningar. Det hela kändes stundtals nästan teatraliskt i sin blandning av högstämdhet, artificiell folklighet och – stundtals – rent skräckinjagande inslag, helt enligt Mahlers plan.
Orkesterspelet var, förutom några småmissar, helt betagande, extra eloge för samspelet mellan blåsarna i hallen och orkesterns flöjt och piccola; charmigt! Vokalsolisterna var betagande i röstklang, kroppsspråk och engagemang; kören, från extremt djupa basar till höga sopraner, imponerade med sin behärskning av harmoniskt svår och vokalt krävande körsats. Det hela fick i sista satsen en kulmination av trosvisshet som nästan inbjöd till glädjetårar. Vilket psykologiskt/musikaliskt välplanerat och väl utfört mästerverk!