Ett lika oväntat som spännande musikaliskt möte ägde rum i Konserthuset på onsdagen. Den polska klezmertrion Kroke delade scen med Västerås Sinfonietta och på repertoaren samsades verk av Chopin, Lutosawski och Kandel med gruppmedlemmarnas egna kompositioner.
Den reflektiva Light in the darkness blev en mjukstart på konserten. Stycket startade i lågmäld vemodighet och tassade fram mot känslor av hopp och förtröstan. Musikerna spelade med precision och återhållsamhet, undvek överdramatiska gester och soloinstrumenten förde försynt dialog med varandra. Scendekoren längst bak visade en abstrakt naturbild som diskret skiftade mellan nyanser av vinrött, smaragdgrönt och ljusblått, något som förstärkte tonernas följsamhet.
Samspelet mellan Kroke och Västerås Sinfonietta var magnifikt. Tillsammans byggde de atmosfäriska stämningslägen, där hela känsloregistret gestaltades, från fara och ödesmättad hotfullhet som i Chopins Prelude nr 7 till det svärmande romantiska i den lekfulla Kroke-kompositionen Usual happiness.
Det drömska och det sorgsna fick välförtjänt utrymme och tillsammans bildade de olika verken en organisk helhet, som kändes som en tydlig berättelse.
Krokes sanslösa musikalitet var förstås en storartad upplevelse i sig. Trion har spelat tillsammans i många år nu och det märks att deras musikaliska kemi är närmast telepatisk. Violaspelaren Tomasz Kukurba spelade gärna med slutna ögon, gungade i takt med musiken och då och då bjöd han på ordlös sång full av själfullhet.
Dragspelaren och kompositören Jerzy Bawol spelade aldrig en ton för mycket men lyckades samtidigt uttrycka ett helt liv av känslor, och kontrabasisten Tomasz Lato lade tyngd och djup med sitt finstämda spelande.
Hans Eks lyhördhet som dirigent gjorde att musikerna spelade graciöst inkännande och hittade rätt klangfärg till varje ton.
Orkesterns slagverkssektion höll sig diskret i bakgrunden när musiken så krävde och skänkte intensitet och nerv när de fick ta plats i ljudbilden. Konserten kan sammanfattas med två ord: helt magnifikt.