Magnifik klang på Örbyhus slott

Musik i Orangeriet på Örbyhus Slott invigde sin sommarsäsong med ett besök av den schweiziska ensemblen Camerata de Lausanne, som grundades av sin nuvarande ledare, fransmannen Pierre Amoyal. Ensemblen räknar totalt 12 stråkmusiker som presterade en magnifik klang i den fullsatta lokalen. Gäst vid torsdagens konsert var Staffan Mårtensson, verksam som soloklarinettist i Kungliga Hovkapellet i Stockholm.

Programmet inleddes med Mozarts tresatsiga Divertimento i D-dur, K 136. Redan från början imponerade den spänstiga rytmen och den homogena samklangen i spelet - sex violiner, två altfioler, tre celli och en kontrabas visade upp ett exemplariskt samspel. Andra satsens Andante ger tillfälle till en demonstration av dynamiska variationer som ändå hela tiden bevarar en ömsint karaktär.

För Carl Maria von Weber var klarinetten nästan ett favoritinstrument i kompositionerna för kammarmusik. I den ofta spelade B-durkvintetten op 34 för klarinett och stråkar medverkade hela ensemblen. Samspelet var återigen väl inövat och i andra satsens Fantasia kunde en andäktigt lyssnande publik tydligt uppfatta även de allra svagaste nyanserna. I tredje satsens Menuetto sätter kompositören solisten på svåra prov i snabba löpningar, och det kan även för en virtuos vara omöjligt att få med varje enskild ton. Bifallet, speciellt för solisten, gav som belöning en härligt synkoperad, Mårtenssonsk improvisation av There will never be another you av Harry Warren.

Efter paus spelades Ernest Blochs Nigun för soloviolin och stråkar, som ingår i sviten Baal Shem: tre bilder ur Hassidiskt liv, med Pierre Amoyal som utomordentlig solist. Här finns tydliga referenser till hebreisk musik, och sviten lär ha betraktats som en hyllning till offren i Förintelsen. Solistens intensiva utspel gjorde ett gripande intryck. Sist i programmet kom Tjajkovskijs fyrsatsiga Serenad i C-dur op 48, som bjuder på ett storslaget innehåll i första och sista satserna, ett djupt känslosamt i tredje satsens Elegi och ett mera lättsamt i andra satsens valstema. Inga stråkar behövdes i det framapplåderade extranumret: en skickligt framförd Pizzicato Polka av Johann Strauss.