Att göra en sång om tystnaden kan tyckas som en paradox, men är det någon genre det fungerar i så är det fado. Mellanrummen i fadon är nästan lika viktiga som resten. Mellanrummen mellan tonerna, mellan fraserna, mellan låtarna och mellan den älskande och den saknade som befinner sig ett hav bort.
I just Claudia Auroras låt Silencio är det mellanrummen som saknas. Liksom i flera av de mellansnabba sångerna går det lite hastigt fram. I den efterföljande Desejo do mar, som specifikt handlar om just en kvinnas längtan efter en man på andra sidan havet, får mellanrummen mer plats och då får till och med de stora klassiska fadosångarna sig en match.
Fadomusiken handlar i mycket om att göra vackert av livets avigsidor och mystik av det som i verkligheten mest är grå vardag för de inblandade. En illusion till för att glömma här och nu. När Claudia Aurora sjunger om livet blir de gamla smutsiga hamnkrogarna och bakgatorna i Lissabon till något storslaget och fjärran i både tid och rum. Man vill nästan inte höra om hur Auroras egna låtar kommit till eftersom hennes längtan från nya hemlandet England hem till Portugal i nutid låter för futtigt.
Det finns två huvudstråk inom den portugisiska folkmusiken. Den mest mörka och klagande som har sitt fäste i Lissabon och är mest känd i världen och den från universitetsstaden Coimbra som är mer glad och handlar om studenternas liv. Claudia Aurora gör en variant som mixar de båda stilarna och konserten växlar därför mellan bluesiga sånger om förtvivlan och fattigdom och mer gladlynta alster om mat och fest.
De två stråken ger en fin kontrastverkan som ger mer kraft till de sorgsna sångerna medan de andra i flera fall kunde ha tagits till vara bättre. I låtar som Desejo do mar, Cigana och extranumrets Primavera bryter Claudia Auroras sång ut i sin fulla kraft. Då är det uppenbart att det är en av fadons framtida storheter som gör sin Sverigedebut.