Torsdagskvällens konsert upptog verk av två tonsättare som båda anses skriva lättsam och lättlyssnad musik. Kammarsolisternas framförande för en fascinerad publik visade emellertid på de mörka djup som finns i bådas musik.
Mozarts sista stråkkvintett, skriven 1790, är ett verk av en mogen mästare som skickar självmedvetna hälsningar till äldre tonsättarkolleger samtidigt som han serverar ett musikaliskt innehåll som verkets traditionella form knappt förmår härbärgera. Den ovanliga besättningen med två altfioler som ibland skaver mot varandra ger en mörk och litet farlig klang. Verkets ram är ändå ett lätt och dansant musicerande och kammarsolisterna behärskade förstås detta lika bra som de kontrasterande furiösa inslagen. I den krävande sista satsen demonstrerade ensemblen den precision och samspelthet som är dess kännemärke och förde i ett frenetiskt tempo kvintetten till ett effektfullt slut. Det är väl är orättvist att nämna någon särskild men jag vill ändå framhålla första fiolen Klara Hellgren och cellon Erik Wahlgren.
Konsertens andra del inleddes med att Per-Arne Wahlgren med kraft och klarhet deklamerade Tomas Tranströmers dikt Schubertiana som en introduktion till Schuberts maffiga C-Dur-kvintett. Dikten väckte en stark medvetenhet hos oss alla av att vi liksom diktaren tillhör en gemenskap som kan säga: detta är vår musik. Ensemblen lät med pauser och rubateringar det musikaliska budskapet framträda frigjort från taktslagens tyranni. Musiken vällde fram ömsom gungande, drömmande, ömsom dröjande och dramatiskt mot en förlösande urladdning i finalen.
Kammarsolisternas förmåga att ta fram och tydliggöra den dramatiska undertexten i ett verk vilar till stor del på deras förmåga att låta ackorden på ett par sekunder svälla från pianissimo till fortissimo och sedan krympa till pianissimo igen. Detta är förstås inte något unikt grepp men kammarsolisterna behärskar det till mästerskap.
Sal B var glädjande nog fullsatt. Är det snart dags att låta Kammarsolisterna få framträda i stora salen?