Maffig Miss Li imponerade i Uppsala

Johanna Åberg såg Miss Li sjunga sprallig indieblues med en röst som var fantastiskt maffig.

Miss Li, alias Linda Carlsson.

Miss Li, alias Linda Carlsson.

Foto:

Konsert2007-10-05 14:02
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tänka sig. Det som på nyaste albumet God put a rainbow in the sky är pianohamrande kabaretpop i frenetiskt tempo blir till kraftfull indieblues när Borlänges stolthet Miss Li (Mando Diao får ursäkta) tar till scenen. Visst, en låt som Hardloved man, konsertens inledningslåt, var en blueslåt redan på debutalbumet, men på Katalins scen i Uppsala spred sig känslan över hela låtmaterialet. Det var en tung, kontrastrikt och dramatiskt spelad indiepopblues - sjungen med en röst som kunnat blåsa löven av vilken stadsgata som helst, om Miss Li bara försökt. Hon ömsom glider, ömsom tvingar sig mellan djup och falsett, mellan raspigt och lent. På flera ställen tar hon i så att hon börjar skratta. Seems like we lost it förvandlas till ett mellanting mellan låt och rent skrattanfall, vilket bara gör att man rycks med ännu mer.

Miss Li, till vardags Linda Carlsson, sitter vid flygeln genom hela konserten. Det har effekten att de i publiken som inte är över 1,75 långa eller har fått en bra plats knappt ser henne. Det är tråkigt, men svårundvikligt. Hon gör faktiskt en ansats att sjunga en låt stående vid mikrofonen mitt på scenen, men försöket avbryts av tekniska skäl.

Det man i stället ser bäst är Miss Lis band, ett skönt gäng med blås och ståbas som har framtoningen av luffarorkester snarare än finlirande bakgrundsgäng - vilket enbart är ett positivt omdöme i detta sammanhang. Den effektfulla ståbasen lunkar sig igenom låtarna på amerikanskt arbetarvis och tamburinerna skramlar så att man undrar om det inte är en höskrinda som står redo att ta dem vidare, i stället för en luftkonditionerad turnébuss.

Över huvud taget är kopplingarna till den amerikanska södern framträdande när Miss Li står på scen, trots stora doser stadig ompa-känsla i den pianohamrande tvåtaktspoppen här och där. Det är överraskande - inte för att det är bra, för det förvånar inte - utan för att detaljerna i både låtar och sång framträder extra tydligt och gör variationen överraskande stor.
Framtiden ser ljus ut för Borlängepoppen.
Miss Li
Katalin, Uppsala, torsdag 4 oktober