Madonna bjöd på ojämn show

Madonna på Ullevi är inte en konsert i vanlig bemärkelse. Det är en show. Om U2 förra helgen ofta kändes som att titta på teve så gör Madonnas uppträdande det definitivt - på MTV och en radda snygga och påkostade musikvideor. I just det här fallet känns det helt rätt.
Nitton år har gått sedan sist. Plötsligt sitter hon där, i en karmstol och sjunger om en godisaffär. Arenan borde explodera, men det gör den inte.

I Beat goes on on rullar en vit lyxbil ut på rampen, och gammalt och nytt - disco och hiphop - blandas i en mix som Madonna är en av få artister att fixa. Just blandning är ledordet för Sticky & sweet-turnén, med låtar som mixas in i varandra. Som Frozen och Open your heart mot slutet, eller det ofta återkommande ticktacket från 4 minutes.
Under Vogue visar dansarna löjligt mycket fuskhud i ett snyggt och tajt nummer - men fortfarande reagerar inte publiken förrän med jubel efteråt. I Into the groove kommer Madonna instudsande med hopprep och en outfit som hamnar mitt emellan cheerleader och fotbollsspelare. Nu är det åttiotalsparty med färgglada kläder och gruppdans. Holiday innehåller inslag av nya singeln Celebration och en hyllning till Michael Jackson (som nog får mest jubel hittills). Dress you up levereras i rockversion med riff från God save the queen och My Sharona. Madonna på bushumör.

Om U2:s scen imponerade har Madonna ännu mer teknik - bildskärmar som förändras och förflyttas, podier som åker upp och ner - men ännu mer imponerar det mänskliga samspelet. Symmetrin och synkroniseringen i dansnumren fascinerar. Det är svårt att veta om man ska vända blicken mot scenen för helheten eller mot bildskärmarna för detaljerna.
Showen är extremt välregisserad, så att Madonnas sång inte alltid är perfekt är nästan skönt - det visar henne som mänsklig. Precis som kommentarerna till hennes olika stilar och mediahetsen i She's not me - fyra dansare föreställer Madonnadockor som hon stylar om.

De två timmarna är ojämna, med flera höjdpunkter men också trista inslag. Som Human nature (där hon visserligen leker med den gängse manliga bilden av hur man hanterar en gitarr), den förbryllande etnoversionen av La isla bonita och mellanspelen med videosekvenser. Någonstans runt Music - med värsta danspartyt på scenen - känner jag ändå att Madonna är jäkligt cool. Hon gör som hon vill. Om hon inte längre är den som skapar trender så känner hon ändå av dem. Hon stylar om sina låtar och faller inte för grupptryck.
De fem sista hårda och dansanta numren - 4 minutes, Like a prayer och Frozen omklädda till techno, Ray of light och Give it 2 me - höjer tempot ordentligt. Kanske är det så här det borde varit hela tiden.

Det som framför allt gör att betyget inte blir högre är bristen på publikkontakt - eller rättare, de svala publikreaktionerna. Det är tydligt att det är rockband som gör sig bäst på jättearenor. Eller så är det bara Madonnas publik som är ovanligt tråkig och kommer dit med fel förväntningar - själv tänkte jag inte ens på att Like a virgin saknades förrän jag hörde några gnälla över det på hemvägen.

Madonna bjöd på ojämn show

Bella Stenberg beskådar en ojämn Madonnakonsert på Ullevi - men också en show som är tillräckligt kul för att hon ska se även stjärnans andra konsert på söndagen.