På hittills enda albumet ”It had to be you” från 2008 gör Isabella Lundgren subtila uppdateringar av kända jazzstandards, som kräver uppmärksamhet. De tar ett par genomlyssningar för att poängen ska bli tydlig.
Live är sångarens särart och skicklighet mer slående och direkt. Den här lördagseftermiddagen tar det bara någon minut in i första låten innan det står klart att Uppsala Jazzclubs nystart på Interpool ska bli lyckad.
Isabella Lundgren är långt från lågmäld, men den småskeva fraseringen gör att man håller andan för att hänga med i varje sekund. Och när hon inte sjunger fyller Carl Bagge, Niklas Fernqvist, och Chris Mongomerys solon på piano, bas och trummor samma funktion.
Den oväntade lokalen fungerar oväntat bra. Delen framför scenen är bra avgränsad mot resten av Interpool och ljudet är perfekt. Den här konserten är förhoppningsvis starten på något långvarigt. En fortsättning i höst är i alla fall redan planerad.
Isabella Lundgren gör lysande jazzstandardstolkningar, men mest intressant blir det i de mer oväntade låtvalen, som Bob Dylans ”It ain’t me babe” och den egenskrivna låten utan namn. ”Somewhere over the rainbow” är en annan höjdpunkt.
Även Isabella Lundgren har nystartat genom att ha tagit sig ur sitt alkoholmissbruk och kommit tillbaka till musiken med en annan ingång, som uppenbarligen fungerar bra. Två intressanta fortsättningar följer.