Gidon Kremer och hans Kremerata Baltica fick visa upp hela sin stora bredd när de kom till Uppsala för första gången. Det blev en konsert som också var en uppvisning i djup, med musik från uppfodrande uttrycksfullhet till så vacker att den skavde på själen.
Det började en aning oväntat. Medlemmarna i den genusjämställda stråkorkestern Kremerata Baltica tågade in i salen, svartklädda och redan färdigstämda, och startade med lätt handlag i gång med Béla Bartóks Divertimento för stråkorkester. Det är ett verk som kan liknas vid en sommardag med åskväder i mellansatsen, annars ljust och luftigt.
Maestro själv lät vänta på sig till nästa stycke. Han var överhuvudtaget generös med utrymme till sina med musiker programmet igenom, även om det aldrig var någon tvekan om ven som var stjärnan. I klädd en ärmlös svart smoking gjorde han ett anspråkslöst intryck och hade heller inte i jämförelse med många andra violinsolister så mycket av åthävor för sig kroppsligt.
Men tonen, tonen. . . Hans violin formligen sjöng hela konserten igenom, detta om det så var ett melodiskt renodlat verk som 200-årsjubilaren Robert Schumanns Konsert för violin (komponerad för cello i original) eller Arvo Pärts täta och vackra Passacaglia för violin och stråkorkester, speciellt skrivet för Kremer.
På vägen till de två välförtjänta extranumren som sprudlade av spelglädje - Nino Rotas filmmusik till La Dolce vita och Astor Piazzollas Michelangelo ’70 - fick orkestern själv spela Raminta Serksnytes De profundis, med kvällens mest dissonanta klangvärld. Ensemblens kunskap om den traditionella repertoaren visade sig i Franz Schuberts Menuett och två trios med fint solo av Kremer.
En överraskande bekantskap var vibrafonisten Andrei Pushkarev som delade solistutrymmet med Kremer och dessutom lade till lite ovanliga klanger i ett par av de klassiska styckena. Tillsammans gjorde de en lysande version av Piazzollas Melodi i a där de fick riva loss ordentligt.
Det blev en fantastisk kväll med en av världens mest spännande violinister. Ändå var Stora salen på Konserthuset bara halvfull. Skyll er själva, det lär dröja riktigt länge innan han kommer hit igen!
Som tur är så finns en hel del av konserten på albumet De profundis. Men levande är levande, och här var det i högsta grad så.