Årets säsong av abonnemangskonserter fick sitt avslut simultant med att man firade att Kammarorkesterns chefsdirigent Paul Mägi nu fullgjort sitt tionde tjänsteår i den befattningen. ”Nordisk vår” kallades konserten, och vi fick lyssna till såväl en finsk, dansk, amerikansk-svensk och en ”äktsvensk” kompositör.
Det första verket, Jean Sibelius´ ”Andante festivo” för stråkar och pukor, klingade i sin periodicitet som en av ljus och mörker skimrande hymn med såväl gnistrande som mörk stråkklang. Inlevelsefullt tolkad med effektfulla pukslag mot slutet. Konsertens höjdpunkt kom i det andra verket, Carl Nielsens ”Konsert för violin och orkester”(1911). Verkets två satser fullständigt utstrålar danskt gemyt och uttrycksglädje, ömsom varmt idylliskt, ömsom stormande frejdigt, förstärkt av ett vitsigt rondo i andra satsen. Samspelet solist/orkester var genomgående utmärkt och blev till en lysande tolkning av ett enastående livskraftigt verk.
Solisten Klara Hellgren verkade anse sådana tekniska problem som dubbelgrepp, flageo- letter, simultant arco/pizzicato och virvlande löpningar vara mundana ting att utnyttja till uttrycksfull tolkning. Fullödigt skickligt utförande , belönat med stående ovationer.
Den i USA födde (numera stockholmaren) Matthew Peterson, flerfaldig vinnare av Uppsala Tonsättartävling 2014, fick nu sitt tävlingsbidrag spelat vid ordinarie konsert, verket ”Och alla träd på marken skall klappa i händerna” (citat ur Bibeln, Jesaja 55:12). Inspirerad av den fantastiskt livfulla och poetiska bibeltexten om naturens mångskiftande lov till Herrens skaparkraft har Peterson skapat lika fantasieggande musik som spritter av livs- och uttrycksglädje. Tredelad musikalisk form där ytterdelarna leker med kanon, upprepningar och fördröjningar mellan skilda instrument i samma fraser. En mäktig hymn bildar centrum och sista delen uppbyggs av ett rytmiskt ostinato till ett abrupt starkt kraschslut. En medryckande hyllning till vårens obändiga livskraft, skickligt tolkad.
Konsertens (och säsongens) sista verk blev så Franz Berwalds ”Symfoni nr 4 E-dur” (Sinfonie naïve). Berwald använder en säregen och väldigt typisk gestik och frasering, vilken man som lyssnare måste vänja sig vid. Orkestern hade dock inga som helst problem härmed. Den ofta hörda andra satsen fick en mycket graciös tolkning och den sista blev en värdigt festklingande säsongsfinal. Fick vi därigenom en glad vår? Det får framtiden visa. Men vi fick i alla fall en nordisk vår under regntunga skyar.