Lovsång till demokrati och humanism

Ludwig van Beethovens Symfoni nr 9 d-moll (1824) räknas efter sin tillkomst som en milstolpe i (musik)historien. Dels spränger den vedertagna ramar för tematisk utveckling, dels tillför den i sista satsen något helt unikt för en symfoni: vokala inslag, solister och kör som sjunger valda strofer ur Schillers Ode an die Freude.

På trettondagen framfördes detta remarkabla verk med celebre Gustaf Sjökvist som totaldirigent. De tvivel man eventuellt haft om hur både han och Kammarorkestern skulle kunna hantera ett så gigantiskt verk skingrades snabbt. Må vara att i första satsens oerhört strukturerade lek med intervall och rytmik stråkarna ibland kom på klangligt undantag. Men satsen spelades med detaljprecision och noggrant följande av angivna tempo- och nyansförändringar.

Andra satsens scherzo lekte återigen med intervall i huvuddelen, med en soligare triodel där träblåssolon klingade ljuvligt. Tredje satsens variationer i skilda tempi och tonarter blev till rofylld uppladdning inför vad som komma skulle.
Fjärde satsen är egentligen ett monument med egen prakt. Beethovens idé att efter en dissonant start låta orkesterns celli och basar med ordlösa "recitativ" i tur och ordning förkasta de tre första satsernas material är genial . Detta binder ihop hela verket och ger startimpulsen till det nya - något basarna entusiastiskt sätter igång att demonstrera i en "härma oss nu"- fuga.

Sista satsen är egentligen en serie variationer, några sublima, någon på gränsen till parodi, t.ex. den marschliknande vilken tenorsolisten sjunger med manskör (något som faktiskt utfördes riktigt bra). Hela kören demonstrerade med distinkt frasering och nyansering vilken enorm potential den besitter. Vokalsolisterna var ojämna men som grupp fungerade de utmärkt. Orkestern gav all tänkbar glans och finurlig klangfärg åt hela sista satsen. Så blev till sist orden om att "alla mänskor bliva bröder" något att ta till sig och värma hjärtat med efter en strålande musikalisk och tänkvärd kväll.

Lovsång till demokrati och humanism

Ett megaverk med stor kulturell och medmänsklig betydelse fick ett storartat framförande tycker Anders Bragsjö om konserten med Beethovens nia i Konsert- huset på trettondagen.