Löftesrik stipendiatkonsert
Pianisten Philip Ljung visade med eftertryck att han är en välförtjänt stipendiat, skriver Anders Bragsjö.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att Philip Ljung besatt nödvändig fingerfärdighet för att klara av alla konsertverks många snåriga passager var det aldrig något tvivel om. Musiken till större delen av konserten var dock från sent 1700-tal till tidigt 1800-tal, och där tillkommer andra problem. I första verket, L van Beethovens Grande Sonate Ess-dur (1796) märkte man en ofta överdrivet stark nyansering, liksom ett alltför ensidigt legatospel där varierad diktion staccato/legato skulle gjort fraseringen tydligare. Men måleriskt och yvigt spel är alltid nyttigt i tolkning av Beethoven .
Från Chopins berömda så kallade "Regndroppspreludium" (1836) tolkades med kantabel frasering och tydlig strukturering. Samme tonsättares Grande Valse Brillante Ass- dur (1838) exekverades både med utsirningar och (trots många rubati) stark känsla för valsidiomet. Det var i sanning briljant.
Två av F Mendelssohns Lieder ohne Worte, föredömligt återhållsamt och lyrisk tolkade, följdes av en extrainsatt Nocturne av Chopin. Säker dramatisk/virtuos lyrik fanns i spelet.
Listigt nog hade konsertens "höjdare" sparats till sist: S Rachmaninovs Sonate nr 2 b-moll (1913, omarbetad 1931). I den musiken är såväl expansiv dynamik som tempo/lynneskontraster inte bara motiverade, de krävs. Extensivt skicklig teknik och uttrycksvilja behövs för att återge musiken rätt. Ljung behärskade allt strålande.
Ljung bevisade med eftertryck i sitt spel att han både är en välförtjänt stipendiat och att han med erfarenhet och mognad säkerligen kommer att gå långt som konsertpianist.
MUSIK
Alfvénsalen
Philip Ljung, piano
Alfvénsalen
Philip Ljung, piano