Ljus sida av månens baksida

Från det att Pink Floyds album Dark side of the moon släpptes 1973 låg det i ett antal år på försäljningslistorna. Det tillhör världens mest sålda.
Plattan var också en milstolpe när den kom. Den visade förutom en mängd fascinerande musik upp vad tekniken kunde klara fram till dess. Jag minns vilken upplevelse det var att ta del av det första gången. Och andra gången Och tredje...
Aldrig trodde jag dock att jag skulle lyssna på musiken live efter 34 år. Men det är bara att tacka och ta emot. Dark side of the moon i 2007 års modell är ett högst vitalt stycke musik som trots att man försöker framföra det så troget som möjligt visar nya sidor. Den blandning av vemod, uppror och spänning som finns där togs fint tillvara.

På den tiden räknades inte Pink Floyd som något politiskt färgat band så texterna passerade mer obemärkt förbi. Med det engagemang som Roger Waters visat sedan dess syns även de här tidiga alstren tydligare. Hans glödande iver at visa världens orättvisor genomsyrar hela konserten och slängarna är många åt Bush-adminstrationen och dess medlöpare. Men han visar också på alternativen och det goda, som i den enda nyskrivna låten, Leaving Beirut, där han sjunger om hur han som ung blir omhändertagen av en arabisk familj när hans bil brutit ihop i Israel.

Tillbaka till Dark side då. I programhäftet skriver Waters om at han velat just reproducera sviten som om den var ett klassiskt stycke, så troget från skivan som möjligt. Det lyckas han och bandet bakom honom mycket bra med. Från höjdpunkter som gitarrsolot i Money och sångsolot i Great gig in the sky till resten av den underbara musiken framfördes hur bra som helst i Globen, trots et temellanåt dåligt ljud. Det vilar något tidlöst över hela verket och den känslan förstärktes under den här konserten.

Fast det var andra perioden. Konserten inleddes med In the flesh och sedan följde ett antal av Pink Floyds mer kända låtar. Mest överraskande var Set the controls for the heart of the sun (som kunde ha varit soundtrack till nya filmen Sunshine) från 1968 som gjordes i en fräsch och suggestiv version. Hyllningen till gruppens grundare Syd Barrett, Wish you were here, är alltid en känslosam upplevelse men större nu när det inte är så länge sedan denne gick bort.
De välregisserade "extranumren", de stod listade i programmet, avslutades med Comfortably numb.

Genomgående präglades framträdandet av skickligt gjorda visuella effekter. Det växlade från vackra bilder till dagiskänslan när den flygande grisen gjorde entré. Fast lite kunde den emellanåt stela känslan behöva lättas upp.
Som helhet blev det en mycket bra konsert med en till synes glad och harmonisk Roger Waters i fin form. Snacket i kön till herrtoaletten efteråt tydde på succé: "bästa konserten någonsin". Synd bara att det inte var originalgruppen Pink Floyd som framförde musiken. Men det näst bästa kan vara gott nog.