En världsberömd gitarrist med sina musikanter, en fotograf från depressionens 40-tal i USA, uppmärksammad först långt efter sin död; det var bäddat för en ovanlig kväll i Konserthuset, och många var också de tillresta som lockats hit. Bill Frisell, gitarrvirtuosen, eklektikern som blandar jazz, country, roots och rock till ett absolut eget sound, har uppenbarligen många fans i Sverige. Publiken i den så gott som fullsatta Stora salen fick också tillbringa halvannan timme i ett ljud- och bildlandskap av ovanlig intensitet och sentiment.
För Bill Frisell är samarbetet med utövare av andra konstarter ingen nyhet, och hans musicerande till Mike Disfarmers (1884-1959) sensibla porträtt av sin tids människor i 40-talets Arkansas kändes väldigt otvunget. På två tre- respektive fyrdelade bildskärmar projicerades Disfarmers bilder av människor, de flesta av dem sedan länge döda och glömda. Likt en ”minneskonstnär” som Christian Boltanski lockade Disfarmer med sin svartvita fotografi för några minuter fram dem till vår egen tid: männen med hatt och gabardinbyxor (detta var tiden innan lantarbetarnas blå denim blivit mode), kvinnorna i brokiga klänningar, småflickorna med prydlig rosett i håret, småpojkarna med kortbyxor, välkammade, väluppfostrade. Allvarliga poserade de alla inför fotografens kamera, bara några få vågade sig på ett försiktigt leende. Människor märkta av arbete och fattigdom, enkla vardagliga dokument från en länge sedan svunnen tid.
Till detta de fyra musikernas täta klangmattor, där sökande, experimentella sekvenser avlöstes av intensiva tonföljder som bildade kongeniala mentala landskap, ett ljudkoncept där också publiken kunde vila, vemodigt, stillsamt, aldrig riktigt upprörande eller utmanande. Som ville Frisell och hans musikanter hedra de avbildade med sin musik. En och annan gång låg sentimentaliteten snubblande nära, som vore det väckelsesångens smäktande tonspråk som gällde för Frisell och hans medmusikanter Greg Leisz, Victor Krauss och Carrie Rodriguez. Den sistnämnda med intensiv solosång i ett av den entusiastiska publiken framapplåderat extranummer som fick bli slutackordet i en ovanlig musik- och bildkonsert.