Livets och dödens mysterier

Sacred Music Festival denna allhelgonahelg, avslutade sin första dag med en konsert som Lars Björklund betitlat Tröstens tunna skimmer. Två verk framfördes: J S Bachs förmodligen i Weimar år 1711 komponerade begravningskantat Gottes Zeit, även kallad Actus tragicus, samt G Faurés välkända Requiem från 1888, här framförd i en satskompletterad och med utökad instrumentation försedd version från 1893.
Bachkantat 106 framfördes i en något förkortad version eftersom tenorsolist saknades. Men dess sällsporda blandning av gammaltestamentliga förmaningar, nytestamentliga framåtblickar till livet efter detta och lutherska koralers trosvisshet skapar en alldeles unik teologisk/musikalisk storhet.

Den unika instrumentensemblen med två gambor och två blockflöjter som viktigaste gestikledare skapade en genomlyst, uttrycksfull klang. Enda frågetecknet är varför i en altaria organist Andrew Canning ensam fick ta på sig dubbelrollen som continuospelare och instrumentalsolist utan medverkan av ordinarie continuocello. Canning gjorde det utmärkt, men det verkar inte särskilt tidstroget, i synnerhet inte på en digital samplingsorgel.
Bassolist Anders Larsson var korrekt förmanande myndig, om än med vissa svårigheter med djupa toner. Altsolist Ivonne Fuchs hade varm, innerlig röstklang, medan sopransolist Karin Ingebäcks röst verkligen lyste.

Den lilla "Bach-kören" tolkade såväl koraler som snabbare passager med säkerhet och pregnans.
Björklund läste så några egna dikter om död, sorg, längtan, saknad och det svåra eller ljuva livet, lågmält innerligt, innan nu både större orkester och kör var redo att framföra Faurés Requiem. Sopranen Karin Ingebäck hade trots förkylning genomfört sitt parti i Bachkantaten. För sopransolot i Fauré behövdes dock ersättare, och med kort varsel ställde Cannings fästmö Catarina Lundgren upp.
Faurés ursprungliga instrumentation med låga stråkar, violinsolo och orgel är, med tanke på hans återhållsamhet, fullt tillräcklig; torsdagskvällens version med tillagt brass, harpa och pukor tillför egentligen ingenting annat än balansproblem och faran att använda för starkt artilleri. Orkestern spelade bra, inkluderande Nils-Erik Sparfs violinsolo i två satser från läktare och samspelet orgel/harpa i sista satsen. Men man föll också i fällan med för starkt spel vid ett flertal tillfällen.

Kören överdrev också starka nyanser för mycket, och i den mjukare men svåra starten på Offertoire underintonerade tenorerna en smula. Men det ljuvliga harmoniskiftet i Lux perpetuam sjöngs och spelades det mycket vackert. Och - förstås - sista satsens löfte om In paradisum blev rent paradisisk.
Barytonsolist A Larsson kunde sparat på krutet i första insatsen men den andra blev förnämlig. Sopransolist C Lundgren tolkade sitt Pie Jesu med stor uttrycksfullhet och värme. I sin helhet blev denna sena kvällskonsert en aktningsvärd dagsavslutning.

Livets och dödens mysterier

Verk av Bach och Fauré stod på programmet när Sacred Musik Festival inleddes i Uppsala, skriver Anders Bragsjö.