Lisa Miskovsky har hittat balansen
Johanna Åberg såg en Lisa Miskovsky som blivit betydligt säkrare och mer musikaliskt modig.
Foto: Pelle Johansson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Med sig på scenen hade hon alltså en pianist (Robert Qwarforth) och en gitarrist (Fredrik Rönnqvist), samt stråkkvartetten Plan B. Mellan låtarna visade hon tjogvis med aktning för de klassiska musikerna och skämtade om hur de får henne att skärpa sig och stämma gitarren ordentligt. Kanske låg det mer bakom orden än så, för faktum är att en låt som Mary fick ett nytt liv bortom det rara skvalsoundet den har till vardags. Och om Lisa tidigare haft problem att få musikens dramatik att låta trovärdig till alltför enkla och genretypiska textrader så funkade det plötsligt utmärkt här. Låtarna blev liksom uppvärderade. Det bästa exemplet var Sweet misery, som tack vare ett busigt och modigt humoristiskt intro, fick helt ny glans.
Acceptable losses utan popdriv visade också att Lisa Miskovsky vuxit ordentligt som låtskrivare på senare tid. Där låten Little bird tidigare varit en psalmlik vispärla som sticker ut blev den plötsligt en låt bland andra starka låtar.
Bakom scenen på en skärm bläddrades ett fotoalbum förbi, med allt från semesterbilder från Brasilien till svartvita barndomsbilder. Det var en perfekt inramning till en artist som spelar hårt på den direkta igenkänningen - och som numera gör det på ett rakare och mer gripande sätt än förr. Spralliga Alright som extranummer var dessutom en skön bonus.
Lisa Miskovsky
Katalin, Uppsala, torsdag
Katalin, Uppsala, torsdag