Estrella Morente vet hur man gör entré. I fullständigt mörker går hon fram på scenen. Så tänds en svag strålkastare som låter oss ana hennes gestalt. Och så börjar hon sjunga, ensam utan ackompanjemang. Hon får stort bifall från första början. Så kommer hennes grupp in. Flamenco, den mytomspunna spanska konstformen är inte bara sång utan också spel, dans och handklappningar, det sista inte minst viktigt. Estrella Morente sjunger och dansar, hon har med sig två gitarrister, en slagverkare och tre handklappare, ”palmeros”. Allt är dukat för en riktig flamencokonsert.
Numren följer på varandra. Estrella Morente är inte mycket för mellansnack men har utmärkt kontakt ändå med publiken. Hon får skratt när hon i ett nummer byter ut Granada mot Uppsala. Hon är sin musik. När hon ger uttryck för lidande och lidelse tvekar ingen om att känslorna är hennes egna. Dansstegen understryker och förstärker hennes känslor. Både artister och publik ropar Olé! med jämna mellanrum och gör det allt oftare under konsertens lopp.
Hon lämnar plats åt sina instrumentalister och båda gitarristerna gör halsbrytande virtuosa solon som även de river ner stora applåder. Alla som vill får sjunga solo. De tre palmeros sjunger och gör det mycket bra. Slagverkaren både sjunger och dansar och gör det personligt. Han lägger in en moonwalk i sin dans. Publiken älskar det.
Palmeros är enormt skickliga. Jag kommer på mig själv med att lyssna mer på dem än på sångarna. Alla klappar samma rytm men sätter klapparna olika. Det klappas i takt och baktakt med synkoper i mängd.
Estrella avslutar sitt program med att sjungande sin hit ”Volver” gå runt i salongen och upp på balkongerna och personligen tacka alla i publiken. Enormt bifall och helt omöjligt att inte ge ett extranummer. De sex artisterna bildar en klunga på scenen och framför tillsammans ett sångnummer à capella. Det blir en av föreställningens absoluta toppar.